En varning utfärdas härmed!

Nu är det så här att det här inlägget kommer att handla om bajs. Så den känslige gör rätt i att undvika att läsa detta inlägg.

Varningen avslutas och äcklet börjar.

Jo, men det är ju faktiskt så här att alla människor bajsar. Det går lixom inte att komma ifrån. Så, sorry boys, även fina flickor bajsar. (Tomten finns inte heller, nu när vi ändå håller på att spräcka illusioner). Och jag kan nog svära på att alla upplevt den där totala paniken när det bara kör till i magen och man verkligen måste gå på toa. Det är lixom inte ett fall av nu eller aldrig, det är ett fall av nu eller för tre sekunder seden.

Jag tänkte bara berätta att jag döpt den typen av bajsnödighet för attack-bajs. Man måste gå och attack-bajsa.

Nu är det inte så att jag brukar säga till folk att jag måste gå och bajsa. Det låter så fult. Så jag kommer inte säga att jag ska gå och attack-bajsa heller, för det låter ännu värre. Men jag kan ju få säga det till mig själv, i huvudet. För jag tyckte att det lät lite skoj. Och håll med om att det ger en rätt beskrivande bild av känslan man får när situationen dyker upp.

Attack-bajs. Jag tycker det var ett bra ord. Det heter så nu. Tack och adjö.