Sitter och slökollar på SVT Debatt. Det handlar om sånna frågespalter i olika tidningar, om sex och relationer. Dess vara eller inte vara. Jag har inte så mkt åsikter om det. Men en av killarna i publiken/"panelen" högg ganska snabbt på att diskussionen automatiskt hamnade i ett heterosexuellt perspektivt.

Alltså, jag har absolut inget emot HBT-personer, och jag är övertygad om att inte speciellt många andra i den publiken eller av de rådgivarna hade det heller. Men det ÄR faktiskt så att det faktiskt är fler personer som är heterosexuella än homosexuella. Eller hur? Och då är det väl inte så konstigt om det blir det "normala". (Jag blir väl halshuggen för att jag kallade det normalt nu. Men det var med "snuffar", så missförstå mig rätt nu). Och med det menar jag självklart inte att homosexualitet är onormalt, det är inte så jag menar. Men jag är sån, om en kvinna eller man säger att han eller hon ska prata med sin sambo till exempel, då utgår jag automatiskt ifrån att det är en person av motsatt kön. Däremot upplever jag inte själv att jag lägger någon speciell värdering i om mannen återkommer och säger om sin sambo; "Nej, han tyckte inte att det var en bra idé", eller whatever.

Ibland känns det som att folk tror att man per automatik är homofob eller anti allt som är annorlunda bara för att man har en viss utgångspunkt. Att man måste försvara sig. (Märks det att det är det jag gör eller?).

Sen lyckas jag alltid snurra in mig i mina egna resonemang med. Så nu minns jag knappt ens vart jag vile komma med det här inlägget. Men det var väl ungefär att man inte är en hemsk människa bara för att man som grund har ett heterosexuellt perspektiv på saker och ting.