Det kan vara lätt att tro att ett sånt här inlägg handlar om mig själv eller någon i min direkta närhet, men den här gången är det faktiskt mest bara flummiga funderingar tagna från ingenstans. Eller ja, det är klart att jag någon gång funderat över hur man ska känna om det gäller sig själv med, men ah. Ni får tro vad ni vill, det kvittar egentligen.

Jag tänkte litegrann på det här med kärlek. Känslor. Saknad. Ofta har jag hört det pratas om hur fort det går för människor att bli kära, det tar en vecka ungefär sedan är loggarna på Facebook överfulla med små hjärtan och kärleksförklaringar. (Okej, jag kommer vara rätt generell och kanske en smula överdriven i mina skriverier nu, men ni får ta det med en nypa salt). Det rynkas på näsan och man frågar sig "Kan man verkligen känna så mkt för en person efter så kort tid?"

Först och främst så kan man som utomstående aldrig veta vilken typ av kontakt två personer har. Man vet inte hur länge de känt varandra. Om de pratat på internet i tre år innan de blir "kära" offentligt, om de har jobbat ihop ett halvår, träffats genom gemensamma vänner vid ett par tillfällen eller om de träffades på krogen veckan innan. Och vad är det som säger att det ena eller det andra är mer okej?

Och när får man sakna någon? Måste man vara kär först eller räcker det med att det är någon man brukar umgås med? Eller har träffat vid något enstaka tillfälle? (Nu pratar jag alltså inte om "vanliga vänner", för det fattar jag ju att man kan sakna om man inte träffar dem, jag syftar mer på någon man kanske har känslor för, på det där gulligulliga viset)

Jag säger inte att jag inte har fördomar. Jag har galet många fördomar, som jag dock inte vill dela med mig av just nu eftersom jag tror att det skulle kunna "drabba" en person i min bekantskapskrets. Men om det funkar för dem så ska inte jag vara den som sitter här och säger "det där kommer aldrig att hålla".

När det kommer till kritan så är det väl egentligen mig själv jag skulle vara hårdast mot. Jag skulle döma mig riktigt hårt, och jag skulle oroa mig för vad omgivningen skulle tycka och tänka. Men vad spelar det för roll egentligen? Det är väl snarare mest viktigt vad de två personerna som är inblandade tycker. Man behöver inte bry sig så mkt om alla andra, alla gånger, men personligen tycker jag att det är svårt att låta bli.

You go, guys and girls, gör det som känns bra och känns det som kärlek och gud vet allt, så kör på så mkt hjärtat håller för. Det är man värd.