Jag satt och tänkte förut. Ni vet det där med att "man vet vad man har, men inte vad man får". Det kan ju appliceras på många saker i livet. Att bryta sig ur ett dåligt förhållande för att satsa på ett annat. Byta tjänsteleverantör på bredbandet. Testa ett nytt märke på mascara. Ta en annan väg till jobbet.

I de allra flesta fall så är det inget problem att byta tillbaka till det man hade innan. Gillar du inte din nya tandkräm, gå tillbaka till den gamla då. Funkar inte bredbandet lika bra? Använd din ångerrätt. Men det fungerar ju inte i alla situationer. Framförallt inte när det handlar om människor och relationer.

Jag vet vad jag har. Jag vet vad jag inte har. Jag vet vad jag vill ha. Jag vet vad jag drömmer om. Verkligheten är så långt ifrån som man kan komma... Fast ändå inte. Så tänk om jag chansar? Jag vet inte vad jag kan få, och jag känner ingen större lust att utforska det heller. Jag kan ju erkänna att jag är nyfiken. Men jag vill inte chansa. Jag vill inte riskera att ångra mig efteråt, och inte kunna utnyttja min "ångerrätt".

Det finns ett tredje alternativ. Det vet jag. Och jag vet att det skulle funka. Det finns faktiskt egentligen ingenting som hindrar mig, eller som ens gör det till ett "felaktigt" alternativ. Men det är inte ett alternativ som ligger i min natur.

Så, jag gillar läget. Det funkar bra som det är nu. Jag ringer billigt till de jag vill ringa till, visst, det skulle kanske kunna bli billigare med en annan operatör, men då är det ju andra detaljer som kommer förändras istället. Jag vet ju trots allt inte om jag i slutändan skulle spara mer pengar, eller om det skulle bli en förlustaffär. Och ja, ja KAN ha två telefoner och två kontantkort samtidigt, men hur bökigt blir inte det då? Som sagt, det fungerar ju, men vem orkar... Grattis Halebop, ni får behålla mig som kund. Ett tag till, åtminstone!

Förvirrande? Javisst... Det var lixom det som var tanken.