Jag tror aldrig jag haft sån här ångest inför en hockeymatch, aldrig någonsin. Aldrig tidigare har så mycket stått på spel. Så här ser tabellen ut innan match:

 

Följande matcher spelas idag:

Luleå - Frölunda
Färjestad - Brynäs
AIK - MODO
Timrå - Djurgården
Södertälje - HV71
Skellefteå - Linköping

 

Det här är verkligheten: Modo måste ta MINST ett poäng för att undvika kvalserien, men det förutsätter att varken Frölunda eller Södertälje tar någon poäng alls. Om de två lagen får 1 poäng, då måste modo ta två. Om de båda lagen tar tre poäng, då måste även Modo ta tre poäng, vi går då om AIK och hamnar i ingenmansland. Så länge vi tar lika många, eller fler, poäng än Timrå, så kommer vi ha dem bakom oss. (Två av matcherna spelar verkligen ingen roll alls i streckstriden, och det är Fbk - Brynäs och SAIK - LHC). Så nu säger så här:

 

Heja Luleå!

Heja Modo!

Heja HV!

Och om nu Modo tar tre poäng så kan jag unna mig ett litet tyst (va fan timrå, ni kan väl få slippa kvalserien... där kan vi ha SSK och AIK, det är mer okej.)

 

Snart nedsläpp, och min puls är högre än någonsin i en hockeymatch. Troligtvis högre än finalmatchen 2007.

Dear god, jag vill verkligen inte att Modo ska hamna i kvalserien.

Och verkligen inte i Allsvenskan.

 

From my mouth to gods ears.

Amen.