Jag kommer inte riktigt ihåg hur gammal jag var när jag började rida, men jag tror att jag gick på lågstadiet. Jag minns att jag följde med en klasskompis' lillasyster till Svarta Hingsten/Sundsvalls Lantliga ryttarförening när hon skulle rida lektion, och på nåt vis red även jag.

Jag har fått för mig att jag red ett antal gånger "i smyg", utan att mamma visste, men samtidigt har jag svårt att tro att mamma inte skulle veta en sån sak.

Varför jag började rida är väl egentligen inte speciellt svårt att tänka sig - jag var totalt kär i hästarna. De tidigare nämna systrarna, hade flera hästar hemma på gården, de var dock travhästar och var alltså inte till ridning. Men jag var gärna där ändå, bara att få vara i stallet, klappa på hästarna, det var ju det mest underbara jag kunde komma på att göra.



Och så fortsättningen då:
Och när väl började rida... Ja, jag var fast. Kunde ju inte bara sluta igen, och på den vägen är det. Jag red på Lantliga ganska många år. När jag började på högstadiet hade jag prao på Sundsvalls Fältrittklubb, och efter ett par veckor där, och senare ett ridläger på sommaren, så började jag rida där istället. Det var som att allt släppte då, och det kändes som jag blev betydligt mkt bättre på väldigt kort tid. Om det var hästarna, instruktörerna, den nya miljön eller något annat som gjorde det vet jag inte, men nånting hände åtminstone.

Men. Nånstans här minskade hästintresset och jag satsade på friidrotten istället. Det blev nåt års riduppehåll, men sen hamnade jag på Lantliga igen. Och nån gång här fick jag Diana som min foderhäst. Det går inte att beskriva hur lycklig jag var, det var en ära att få rida den här fantastiska hästen. Men sen flyttade jag till Umeå. Bara en kortis visserligen, och när jag kom tillbaka så red jag Diana lite sporadiskt, men det var inte samma sak. Hon kommer dock alltid vara samma underbara häst i mitt hjärta.

Sen flyttade jag till Jönköping. Det var noll och ingen hästkontakt tills dess att han-som-inte-vill-nämnas-i-bloggen presenterade mig för en av sina vänner, vars familj hade två "trädgårdshästar" som jag fick rida om jag ville. Charity och Lisa... Haha galet stela hästar. Det blev några uteritter längs grusvägarna i närheten, men det gick inte att jobba dem speciellt mkt tyvärr. Hade säkert kunnat vara fina hästar, speciellt Lisa.

Nästa hästkontakt blev min arbetsträning hos Gert Brandon - Tenhults hästuthyrning. Jag var totalt lyrisk över att få göra min arbetsträning där. Även om det inte fanns så många hästar på gården under sommaren så fanns det ändå några, och stallarbete fanns det ju ändå. Dessutom roade jag mig med att smörja varenda pinal i hela sadelkammaren, cirka 40-50 sadlar och minst lika många träns. Jag tvättade täcken och schabrak. Jag hjälpte till med höskörden. Jag och en tjej till målade om stallet invändigt. Jag skötte om de hästar som fanns på gården. I loved it.

Jag sökte skola. När jag sökte utbildningen hette den nåt i stil med "Barn och ungdomsledare på ridskola", men när jag började utbildningen så hette den istället Ridskolepedagog. Två år av hästerier, och sen var jag färdigutbildad. Grymt bra utbildning som öppnade mina ögon på fler än ett sätt. Jag fick rida flera av skolans underbara hästar, jag gjorde bland annat mitt instruktörsprov på Clemens och Rocky, härliga hästar! Att jag sen fick bedömningen att jag var bättre på hoppning än dressyr... Ptja, det är väl bara att gilla läget!

Samtidigt som jag gick i skolan fick jag jobb. En klasskompis fixade in mig på 4H-gården Vissmålen, där jag jobbade upp mig från stallvärdinna till knatteinstruktör till ridinstruktör med mer. Stolt som en tupp! Andra året blev jag dessutom erbjuden jobb som ridinstruktör på Jönköpings Fältrittklubb tack vare min femveckors LIA-period där tidigare på våren. Självklart tackade jag ja till det, och jobbade 4 timmar i veckan där.

I juli 2009 flyttade jag hem till Sundsvall igen, och då blev det en ny paus i hästeriet. Frampå vårkanten 2010 träffade jag S, och genom honom fick jag kontakt med Maggan som berättde om en häst som behövde en medryttare. Det var alltså Pinnen det. Eller Chopin, som han egentligen heter. Jag och Pinnen var kamrater i ... ja vad kan det ha varit... från april till december ungefär. Nånstans efter det flyttade Pinnen till Enköping och jag hade huvudet fullt av annat, så även om jag hade haft en häst då så hade jag nog inte varit så aktiv ändå.

Vid påsk 2011 frågade Maggan allmänheten på FB om det var någon som ville följa med ut och motionera frieser. Jag högg snabbt som ögat och erbjöd mig som sällskap. Sagt och gjort, det blev några ritter där under påskhelgen och efter det frågade Per-Ola om jag ville fortsätta rida Naomi. Vilket jag självklart tackade ja till. Jag var inte överdrivet förtjust i lilla häst i början, men som hon växte i mina ögon! Och mitt hjärta med för den delen. Jag hade en riktigt härlig vår och sommar med underbara Naomi, men som bekant så såldes både stall, gård, hästar och allt annat i slutet av juli. And so, så blev jag hästlös igen.

Jag saknar att ha en häst att rida. Jag har inget emot att lulla i skogen, men det vore kul att få träna lite igen. Hoppa. Rida organiserat markarbete och dressyr. Helst på en häst som kan. Men det får bli en senare fråga.