Det där med nätmobbing och sånt...

Det har slagit mig många gånger. På internet är alla anonyma. Eller ursäkta, man kan välja att vara anonym. Oftast, åtminstone. Jag menar, jag har sett i hur många bloggar som helst att människor kommenterar utan att skriva sitt namn. Tråkigt, men det är deras val. Oftast har folk vett nog att vara trevliga och hövliga i sina kommentarer, men sen finns det ju även totala stopskott som prompt måste racka ner på människorna omkring dem.

Jag läser många hästrelaterade bloggar. Där kan det finnas allt från beröm till kritik, till rena påhopp. Och det slår aldrig fel att personerna bakom påhoppen väljer att vara anonyma. Jag förstår på sätt och vis, men samtidigt inte. För det första förstår jag inte hur man kan känna sig så förmer än någon annan att man ifrågasätter dem utan att våga stå för sin egen åsikt. För det andra så handlar det extremt sällan om konstruktiva kommentarer, utan det är mest bara destruktivt. Idioter. Sånt har jag faktiskt sluppit på min blogg. Men å andra sidan gör jag väl sällan saker som sticker folk i ögonen heller. Jag trodde dock att jag hade kunnat få en eller annan bitsk kommentar när jag skrev om hur jag ville ha en "redig karl". Men så blev det ju som tur var inte.

Sen finns ju fenomenet Facebook. Där är du för omväxlingens skull inte anonym. Du kan välja vilka som ska få se dina inlägg, du väljer själv vilka du vill vara vän med, du kan välja att blockera personer som du inte vill ska ha tillgång alls till din profil. Men visst kan det bli "mobbing" och intriger även då. Kommer ni ihåg att det förr fanns nåt som kallades "Define me" på Facebook? Man kunde iaf välja det som en slags "app" på sin sida. Där kunde ens vänner skriva in ord som beskrev sidans ägare, och sedan sammanställdes då det. Ord som förekom många gånger fick större teckensnitt än de som skrevs ett fåtal gånger osv. En dåvarande bekant till mig hade en sån här, och den såg ut enligt bilden till höger.

Nu måste jag ju erkänna att jag håller med om de allra flesta negativa ord i hans "breakdown". Man kan säga att det är inte av en slump som vi inte längre har kontakt. Men samtidigt skulle jag inte få för mig att skriva sådana här ord helt öppet om någon som trots allt kallar sig min vän. Eller bekant. Eller whatever. Det är inte okej. Det måste ju ha känts rejält pissigt att få en notifikation att någon (i det här fallet anonym, eftersom det var lite poängen...) i min bekantskapskrets kallat "mig" falsk, egoistisk, opålitlig, otrevlig, ful, och så vidare. Det är INTE okej.

Att det blev ett sånt här inlägg ikväll är inte helt tagit ur luften.

Jag är som person totalt icke-konfliktsökande. Skulle jag mot förmodan bråka med någon, så skulle de ske privat. Skulle det ske via internet så skulle det vara mail, chat eller liknande, inte helt öppet till allmän beskådan. Jag ska inte gå in i det speciellt detaljerat, för jag har egentligen ingenting med saken att göra. Det var en "diskussion" i en väns logg som väl i grunden startade efter att person X kallat person Y för rasist. Osv. Sedan var det igång. Jag bara reagerade på hur elakt det blev. Från båda hållen. Dels en kommentar som jag över huvud taget inte tyckte ens passade in i sammanhanget, till repliken på just den kommentaren. Inget av det var okej i mina ögon.

Jag blir ledsen när människor bråkar. Det spelar ingen roll om det är personer som står mig nära eller personer jag inte känner. Jag tycker ilska är en otäck sak, och håller mig helst så långt borta från den som möjligt. Jag kommer ihåg när en kille jag var tillsammans med bråkade med sin mamma om en sån skitsak som att beställa pizza, men det slutade med att de båda skrek åt varandra och han slog in näven i väggen bredvid där hon stog. Hon gick ner till sin man och grät, han återgick till att spela dator, och jag satt i soffan helt paralyserad. Sjukt obehagligt och jag minns det som om det var igår.

Okej, just den incidenten har inget med ämnet att göra, egentligen. Det bara slog mig apropå att bråka. Som vanligt hamnar jag lite vid sidan av det jag hade tänkt säga, men jag tror jag fått med allt rätt bra ändå.

Jag kan förstå att man ibland blir arg på sina medmänniskor. Jag blir det med, fast jag gnäller oftast lite i bloggen eller till vänner, och sedan vänder jag det inåt. Inte så hälsosamt det heller kanske, men det stör inte utåt, förutom gnället i början. Sen är jag ju rätt konflikträdd med, så det spär väl på min syn på att bråk är helt onödigt. Ilska är onödig. Utåtagerande är onödigt. Oavsett om det sker via internet eller "IRL" som det så fint kallas. Och regelrätt mobbing sen... Totalt jävla idiotiskt. BAH!

Monsterlångt inlägg. Did I even make sense?
Nåja. Shit happens...

Kommentarer
Postat av: Emma

Jag tycker inte bråk och ilska är onödigt. Man drar inte jämnt med alla hela tiden och ibland måste man ut med lite ånga så att säga. Få häva ur sig om man är förbannad eller frustrerad på någon. Det kanske är befogat ibland.



Däremot ska man väl inte agera fysiskt genom att slåss, kasta saker eller hota liksom.

2011-11-23 @ 16:03:25
Postat av: Erika

Nej jag vet, jag tycker väl egentligen inte heller det, EGENTLIGEN. Men jag har väl alltid haft svårt för ilska och bråk, jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Då blir det enklare (för mig) att undvika det helt och hållet. Och då blir jag väl kanske inte så lätt att bråka med heller, på gott och ont.

2011-11-24 @ 01:44:08
URL: http://aliva.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0