Det är verkligen som jag sagt tidigare - Onsdagar är guds straff till mänskligheten. Och nej, jag är inte religiös. Jag bara ser det så ändå.

När jag hade kommit in till stan igår för att hämta Viktor så hör jag hur det knarrar i bilen. Nästan på samma sätt som det lät när drivknuten var trasig på "Hjanne", men den här gången kom det bakifrån, inte framifrån. Och det kom både när jag stog stilla, och när jag körde framåt. Kollade lite snabbt på parkeringen, men det var inget uppenbart fel som gick att se eller känna för en drulle som mig, så jag struntade i det.

På jobbet var det hektiskt. Ringde rejält mycket, på alla möjliga olika linjer. Jag halvdog lite efter lunch, motivatonen var inte på topp. Men det känns som att det väl gick rätt hyfsat ändå. För att vara en dålig dag, alltså.

Knarret från bilen hördes igen när vi åkte från Härnösand. Under själva resan däremot så hördes inte knarrandet, däremot ett slags pipande/tjutande ljud, som kom från ungefär samma ställe som knarret (gillar mina felbeskrivningar, eller hur?). När jag kom till stan åkte jag förbi hemma hos mamma och Leif, men det var ingen hemma. Ringde pappa, men fick inget svar. Skit samma tänkte jag, då åker jag väl till stallet istället då.

Pappa ringde efter en 10-15 minuter. Han fick lyssna på ljudet via telefon och reaktionen var förvånad och förvirrad. Lät det som iaf, han hade åtminstone ingen förklaring på vad ljudet var eller vart det kom från.

Man hade ju kunnat tro att livet skulle bli mycket bättre när jag kom till stallet. Jo jävlar.

Hämtade Pinnen i hagen. Redan på väg mot stallet så blåste han upp sig, var stor, och skulle titta och lyssna efter något som jag inte vet vad det var. Samma sak nere i stallet. Stog och frustade och hade sig, hoppade till för minsta lilla ljud utifrån. Men ut kom vi tillslut, och upp kom jag. Red bort längs landsvägen mot THF, men kom inte ens halvvägs innan jag mötte en lastbil. Jag såg ljuset i tunneln eftersom det var max 15 meter till en liten grusväg bort från den väg jag red på, men trots att man kunde se (antar jag??) att Pinnen inte alls var nöjd med situationen, satte sig på hasorna, försökte tvärvända osv, så kör lastbilen framåt mot oss. Jag vinkade åt honom att stanna, men icke. Inte förrän han var alldeles nära stannade han, så då hoppade jag av och gick förbi, med en häst om var mer i luften än på marken. Suck.

Gick in på skogsvägen för att leta rätt på en stubbe eller sten eller något, att sitta upp ifrån. (Jag tycker inte om att sitta upp direkt från marken, känns inte schysst mot hästen med tanke på min storlek). Hittade en lämplig stubbe, men precis när jag skulle sitta upp så knakar det till längre in i skogen. Pinnen flyttade sig lite väl hastigt, och erika far i backen. Grattis. Nytt försök, med ny stubbe (eftersom han inte ville gå nära den stubben sen igen. Han dansade omrking som en annan ballerina, och jag kom helt enkelt inte upp. Det fortsatte att knaka i skogen, och efter en stund såg jag den med - älgen. Summan av kardemumman - jag tappade tålamodet, självförtroendet, och allt annat på en gång. Ville inte bråka med hästen heller, så jag sket i det och gick hem. Totalt jävla misslyckat. Av någon anledning ser jag fortfarande mig själv som en förebild inom ridningen, någon som ska kunna saker, lösa situationer, hålla mig lugn, veta vad man ska göra. Inget av det här fanns igår. Det enda positiva som jag kan hitta var att jag inte tog ut någon frustration på Pinnen. Men ändå, känns som att jag borde ha löst det bättre.

Fuck off vad förbannat less jag är. Onsdagar är dagen från helvetet.
Idag är det torsdag och det är dags att börja beta av de inkommande samtalen. Ikväll är det hockey, ser fram emot det sjukt mkt, men jag är ändå på dåligt humör och känner mig egentligen inte det minsta peppad. Jag hoppas att det hinner ändra sig tills ikväll.

Jag kände ju att jag hade mer att säga apropå plastikoperationer. Exakt vad jag hade tänkt säga minns jag faktiskt inte, men lite tankar finns ju ändå.

Jag satt och kollade på en dokumentär igår på TV3, Plastikdrömmar. Om två tonårstjejer som ville operera sig. Den ena ville göra en fettsugning, och den andra ville göra brösten större. De fick iaf åka över till USA och följa med två andra tjejer som skulle operera sig, för att på så vis få mer på fötterna om det var värt det eller inte.

Okej, jag har full förståelse för att man inte är nöjd med sitt utseende och vill operera sig som en quick-fix. Jag tror att så gott som alla tjejer (kanske killar med, vad vet jag?) någon gång varit missnöjd med sin kropp och tänkt tanken att "Om jag bara kunde operera.....". Kan säga att jag tänkt tanken mååånga gånger, fast aldrig på allvar. Det skulle inte vara värt det. Det finns ingenting som säger att man skulle bli en gladare människa bara för att man ser annorlunda ut. Självklart - jag skulle inte gråta om jag hade varit snygg, men nu har gud begåvat mig med detta anlete och en icke-befintlig självdisciplin, och då får man göra vad man kan av det man har.

Nej, man borde helt enkelt lära sig att man duger precis som man är. Men det är väl så lagom lätt med allt runt omkring som påverkar en. Modeller, filmstjärnor, artister, alla smala som tandtråd. Det ÄR sjukt lätt att få för sig att man inte duger om man inte ser ut som genomsnittet. Jag menar alltså inte bara vikt, det är allt ifrån att ha rätt hy, vältrimmat hår, noppad på rätt ställen, ha de rätta kläderna... Tro det eller ej, men jag bryr mig mindre och mindre för varje år som går. Man blir väl äldre och prioriterar annorlunda. Och samtidigt tycker jag synd om alla stackars tonåringar som inte kan känna att de duger. Och yngre med förresten, som flickan jag skrev om i förra inlägget - 7 år och plastikopererar sina "dumbo-öron". Jag har ingen koll, men kan verkligen en sjuåring ha sånna enorma komplex för sina öron (som det faktiskt inte var nåt större fel på) att de rent spontant säger "Ja mamma jag vill jättegärna fixa mina öron". ÖRON! Vore väl en sak om det vore näsan, den är lite svårare att dölja med hår... ;) Nej skämt åsido... Jag blir knäpp på sånt där.

Jag har säkert nåt mer att säga, men jag känner att jag trasslar in mig i mina tankar, så jag tänker avsluta detta inlägg men en riktigt bra feel-good låt! Denna låt borde alla få tillägnad sig, för man blir riktigt glad när man hör den...!

Del 1?
Jag har egentligen mer att säga, men jag måste åka iväg och hämta min bil. Men jag måste bara säga;

Vem FAN går med på att plastikoperera en sjuåring? Okej att det "bara" var öronen (som både mor och dotter tyckte var fula), men det är sjukt ändå... Vissa TV-program får en att må illa....

Den här dagen känns som den varit ungefär en vecka lång. Så ja, det känns som en ganska lång dag.

Var hyfsat seg upp imorse. Hade tänkt åka lite tidigare till jobbet, men gav upp den tanken efter att knappt ha sovit något, som vanligt. Och hur överambitiös är det egentligen tillåtet att vara på en måndag? Nej, tänkte väl det. En snabb titt på termometern och jag konstaterade att "vinter" är här, minusgrader. Bilarna på parkeringen var fulla med frost. Det blir till att skrapa rutorna, var min tanke, så jag klädde på mig och gav mig ut.

Problem nummer 1: Det är svårt att låsa upp dörrarna på en bil med fruset lås. Eller en bil med låsproblem när det blir kallt, rättare sagt. Det tog ungefär 10-15 minuter innan jag ens fick upp låset - på passargerarsidan. Lite mer envishet och till slut kom jag även in på förarsidan.

Problem nummer 2: Det är svårt att skrapa rutorna med naglarna. Jag hittade ingen skrapa i bilen, så jag försökte med vad jag hittade. Ett skivfodral, locket till en kattmatslåda, och ja, naglarna.... det gick inte speciellt bra med någon av dessa kan jag meddela. Till slut, när bilen börjat bli varm, så gick det ändå med det där locket kombinerat med "hushållspapper". Amazing. Ja, jag var försenad.

Iväg till stan, hämta Viktor, och sedan styra kosan mot härnösand. Färden gick väl bra. Körde om Leif på vägen och anade att jag skulle få bannor för det senare, eftersom han alltid kör exakt efter hastighetsgränsen. Jag körde inte mkt fortare egentligen, men tillräckligt för att kunna köra om.

Problem nummer 3: Törs jag låsa bilen i härnösand, eller kommer jag då få samma problem när jag ska åka hem? Jag låste, Viktor övertalade mig, vi skulle ju trots allt inte ha lika bråttom hem.

Första dagen på länge som supportare igen gick väl annars rätt bra. Hostade gjorde jag ju, men inte alls lika mkt som innan. Dessutom var det mest mail idag, så det vart inte så jättemånga samtal. En alldeles lagom start faktiskt. Tummen upp.

Problem nummer 4: När vi åkte ut från parkeringen i härnösand konsteterade jag att bilen inte låter som den brukar. Jag har väl iofs tänkt det innan med, men inte riktigt uttalat tanken högt. Bilden hade kommit i målbrottet, ovanligt mörk "röst". Tog mig till Sundsvall, skjutsade Viktor. Ringde pappa, men han var inte hemma. Ringde mamma, åkte dit och lät henne och Leif lyssna på bilen (och ja, jag fick bannor och pikar för att jag hade kört om Leif på morgonen, told you so). De konstaterade snabbt att det var ljuddämparen som var paj. Grattis Erika. Vi gick in, kollade Mekonomen och såg att en ny sån kostar runt tusenlappen. Va BRA att jag är så förbannat rik då!

Jag hjälpte mamma lite med boxen och sedan hade Leif ordnat så att någon bekant kunde kolla på bilen redan ikväll. Gulle! Jag och mamma gav oss iväg. Bekanten ute på Alnö kollade iaf på bilen, och konstaterade att röret till ljuddämparen var helt av. Han kunde utan problem plocka loss halva "doningen" bara genom att kroka av den. Typ. Mindre lyckat. Mer lyckat däremot, var att han tror att han kan fixa den genom att "bara" svetsa ihop den. Positivt besked, och mkt billigare än att köpa en helt ny grej. Ja, jag måste väl göra det förr eller senare ändå, men då är man kanske mer förberedd. Och hinner kanske göra en buffert tills dess med.

Hur som helst så lämnade vi bilen ute på alnö och sen åkte vi till stan för att möta Leif. Min mamma och min leif är guld värda, för nu har jag fått låna Leifs bil tills imorn.

En roman som vanligt, även fast jag försökt korta ner det så mkt som möjligt.

Imorn är en ny dag på supporten, hur ska detta gå? Jag hoppas på en till dag liknande den idag, ja alltså, arbetsmässigt. Inte det runt omkring. Slutar dock tidigt imorn eftersom jag ska till kuratorn kl 14. Jag är nervös. Jag blir alltid det innan, huvudet svämmar över av tankar i stil med: "Nej men jag inbillar mig nog. Jag borde nog inte gå dit, det är säkert onödigt. De kommer tycka att jag slösar med deras tid." Men faktum är att jag innerst inne vet att jag behöver det. Det som jag är mest rädd för, är att jag ska bli "övertalad" att jag inte behöver det. Eller att jag inte alls kommer att komma överens med kuratorn. Så ja, jag är nervös. Och nej, jag är inte speciellt hemlig av mig.

Nu ska jag iaf försöka sova. Trots nervositet, magknip och en allmänt stressad känsla i kroppen. Den som tror att jag kommer sova hela natten kan räcka upp en arm. Den som tror att jag kommer sova många timmar kan räcka upp båda. Den som tror att jag knappt kommer sova nåt alls kan sluta läsa efter punkten.

Lille Pelle kommer till skolan på morgonen och frågar fröken:

- Kan man komma till himlen med benen före?

- Nej, Pelle lilla, det tror jag inte att man kan.

- Det var konstigt, fröken! För när jag kom hem från skolan igår så låg mamma med benen rakt upp i vädret och skrek "Ohhh Gud, jag kommer! Ohhh Gud, jag kommer!" Och jag tror faktiskt att hon hade gett sig iväg om inte brevbäraren hade legat ovanpå och hindrat henne!

Jag antar att de allra flesta är överens om att det bästa sättet för att komma ur ett beroende är att sluta helt och håller med det beroendeframkallande. Att trappa ner låter trevligare, men är säkert inte lika effektfullt. Problemet med beroenden är väl egentligen att man faktiskt inte vill sluta med det man gör, även om man vet att det är skadligt (nåja) för en själv. Det finns ju alltid minst en anledning till varför man vill fortsätta med det man gör. Så även i detta fallet. Men jag ska ge det ett försök. Ett ärligt försök, jag måste, för min egen skull. Det är dags att göra nåt åt livet. Tyvärr vet jag redan nu vad som skulle kunna få mig att få ett återfall. Men det problemet tar vi när, eller om, det dyker upp!

Men vad sjutton, det var ju inte det här jag hade tänkt skriva om, egentligen. Jag kommer faktiskt inte ens ihåg vad det var jag hade tänkt skriva. Aja. Hostan är i princip borta kan jag dock meddela! Det känns heeeeelt fantastiskt! Det sjuka är dock att det känns som att det är nåt som saknas, nåt jag har glömt. Hahaha. Men ja, jag har till och med kunnat sjunga idag! Känns dock som att sångrösten inte riktigt är vad den varit, och det är ju inte fullt lika kul... :S Men men, man får väl ta det en dag i taget och se vart det landar.

Imorn ska jag vara tillbaka på supporten iaf. Känns lite nervöst faktiskt, jag har typ tagit fem support-samtal totalt sedan slutet på juli. Förstår ni hur lite det är? Det är ingenting. Jag vet inte ens om jag kommer ihåg hur man gör. Eller ja, nu när jag tänker efter så kan jag fortfarande göra en fabriksåterställning på en b270z utan att behöva tänka några längre sekunder. Det kan nog gå bra ändå. Men jag kommar att sakna BO sjuuukt mkt. Jag ska ta med mig saft och bullar till dem imorn, lite fjäsk-avskedsgåva, typ. Kan ju inte skada så länge inte någon är otroligt allergisk mot gluten, laktos och socker samtidigt. Då kan det bli jobbigt. Fast vad är sannolikheten? (Peppar peppar)

På torsdag är det iaf dags för hockey igen! Fy faaaan vad jag är nervös, faktiskt. Och med all rätt med, tyvärr. Det finns inget lag som jag hatar att förlora mot, mer än Timrå. Självklart är det inte klart att det blir förlust, men det är alltid med hjärtat i halsgropen som jag ens tittar eller lyssnar på de matcherna. Och nu ska jag alltså till självaste Fjällräven Center och se matchen tillsammans med Joanna, kollegor och deras respektive. Men självklart så är det även så att det inte finns något lag som jag (modo=jag?) hellre vinner mot än timrå.

Mja, vad kan jag mer klämma fram för meningslöst babbel en kväll som denna? Nej jag har väl egentligen inte så mkt mer att säga. Jag ska väl ta och springa igenom duschen, bädda rent i sängen och sen försöka sova. Jag är inte det minsta trött, men får väl slå igång nån film eller nåt och försöka bli trött. Det är ju 7:45-vecka den här veckan, vilket innebär sinnessjukt tidiga mornar, men å andra sidan slipper man jobba kväll så det är ju värt det. Och apropå sånt som man egentligen inte får, eller ska, säga... Så hittade jag ett jobb på ams.se idag som jag vill söka... Jag tror att jag skulle vara bra på det, och jag tror att det skulle passa mig... Man kan ju inte vara konsult för alltid lixom, även om jag trivs sjukt bra på Com Hem...

Nåja, jag får fundera vidare. Now, let's get wet.
Godnatt mina fjärilslarver.

Ja, Pinnen blir ju mer och mer igång för var dag som går. Även om magen är kvar så blir väl åtminstone kondisen bättre. Idag gjorde jag och Joanna en gemensam satsning och testade lite bommar och hinder. Jättekul!

Pinnen såg ut att gilla det, även om han blev trött efter ett par språng. Men han var ändå duktig, och Joanna med för den sakens skull.

Och självklart den obligatoriska rullningen efter ett svettigt arbetspass :) Älskade häst <3

Ja, sådan är jag. Och jag är mycket väl medveten om det. Men när jag gör något som jag är bra på, eller något som jag tagit initiativ till, eller helt enkelt gör något som jag tycker är min uppgift, då tar jag ganska lätt illa vid mig om någon går in helt sonika, utan att fråga, och "tar det ifrån mig". Jag vet att jag inte borde bry mig, speciellt när det handlar om små skitsaker som ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle bry sig det minsta om... Men jag är som jag är. Och att "ta" mina uppgifter ifrån mig är i min sjuka hjärna samma sak som att säga att jag gjort fel, att det jag gjort inte duger, eller att jag inte duger. I don't need this right now. Jag kanske borde skita i allt istället? Överlämna alla eventuella uppgifter åt någon annan, så att jag slipper hamna i den sitsen?

Yeah yeah, dramaqueen. Må så vara. Jag skriver för att avreagera mig, så att jag slipper ställa till med onödiga diskussioner och problem på grund av min defekta lilla hjärna.

Nu ska iaf jag och mina tankar krypa till kojs, får väl se hur många timmars sömn det blir inatt. Ser iaf fram emot morgondagen, då ska jag och Joanna göra sällskap till los Pinnos och ta en liten "lektion" på THF. Ska bli riktigt riktigt intressant måste jag säga =)

Godnatt mina koalabjörnar.

Eller, jag tänkte väl att det skulle vara det. Fast när jag tänker efter så har jag en hel del att tacka för. Jag har blivit utfodrad flera gånger den här veckan, både hemmavid och som matlåda på jobbet. Jag fick en sovplats när jag jobbat grispass, en hög med värmande kramar, vänliga ord, trevligt sällskap... Ja, en vän helt enkelt. Så det minsta jag kunde göra var att ge en liten bukett blommor.

Jag tycker de var rätt fina... :) Även små söta nyckelpigor på bladet! Okej, de lär inte överleva speciellt länge, blommorna alltså. Men de får stå framme och vara fina tills dess iaf =) Han uppskattade dem iaf, och det är ju trevligt =)

För övrigt slog det mig att detta måste vara mina favorit-ge-bort-blommor. Har inte tänkt på det innan, men insåg precis att de senaste gångerna jag gett blommor så har det varit precis sånna här. I olika formationer, antal och färger dock, men samma blomma. Tycker dem är otroligt fina.

Nu ska jag kolla klart på kvällens film, sen ska jag vi se hur bra det går att sova inatt då. Jag ska förresten göra mina sjukgymnastik-övningar med, jag ska vara en duktig patient.

Godnatt då mina grodyngel.

Det knyter sig i magen så fort jag ser dig online. Det blir nästan som kalla kårar längs ryggraden. Det handlar inte om att jag är rädd för någon. Det är inte den sortens känsla. Det handlar väl snarare om att jag är rädd för vad någon tycker och tänker. Jag vet vad du har sagt, jag vet vart jag står. Men i slutändan så är det faktiskt så att handlingar säger mer än ord. Och jag borde ha lärt mig för länge sedan. Jag borde acceptera läget, eller ja, det borde jag oxå ha gjort för länge sedan. För flera månader sedan, om sanningen ska fram.

Jag förstår mig inte på mig själv. Varför söker man uppmärksamhet och bekräftelse hos någon vars handlingar så tydligt visar avståndstagande? Jag blir irriterad, och arg, på mig själv. Jag har så otroligt många människor i mitt liv som faktiskt bryr sig, som tycker om mig, och som vill ha mig i sitt liv. Varför bryr jag mig så mkt om vad du tycker?

Jag skulle vilja skaka av mig den här känslan. Men den hänger fast som ett gammalt klibbigt tuggummi. Bilden på Wallin får vara talande för energinivån just nu...



But you put on quite a show, really had me going
But now it's time to go, curtain's finally closing
That was quite a show, very entertaining
But it's over now
Go on and take a bow
[Rhianna - Take a bow]

Nej, jag skämtar inte. Helt plötsligt blev det vinter i min hjärna, och det innebär att det är dags att börja förbereda julkorten, bestämma om det ska vara enkla eller dubbla kort, med eller utan kuvert, köpa dem, invänta julfrimärkena, rota fram alla adresser, skriva alla kort och så småningom posta dem. Ja jag vet att man inte postar dem förräm om tidigast kanske 2 månader, men jag gillar att vara ute i god tid. Och ja, jag vet att jag är extrem. Men jag är barnsligt förtjust i julkort. Tur att jag inte skickar påskkort med, då skulle jag väl sätta igång med dem direkt efter nyår kanske?

En annan sak som slog mig när jag fick vinter i hjärnan är att jag ska beställa en ny personlig almanacka. Är helt extremt förälskad i min almanacka, och jag längtar efter nytt år så jag får göra en ny. Det bästa är ju att alla födelsedagar som jag matade in till den första, finns kvar till nästa kalender jag beställer. Hur awesome är inte det?! Kan varmt rekommendera dessa almanackor till de som regelbundet använder kalender, de är värd varenda krona.

Nu ska strax jag och Viktor äta lunch, gulle-A fixade faktiskt matlåda åt mig idag igen... Väldigt omtänksamt och uppskattat måste jag säga =)

God jul!

Jag har faktiskt varit på rätt bra humör större delen av dagen. Eller ja, början på dagen iaf. Det gick riktigt riktigt bra hos sjukgymnasten, han tog mig på allvar, hjälpte mig med lite övningar och hjälpte mig förstå varför jag har ont och hur jag kan förebygga det. Awesome! Jag ska dessutom komma dit och vi ska prova att blidka mina handleder med akupunktur. Hur nu det ska gå!

Efter det har det dock gått utför. Jo, jag har fått sitta på rätt avdelning och jobbet i sig funkar bra, men som sagt, allt eftersom så blir jag på sämre och sämre humör. PMS kanske, vad vet jag. Lättretad är jag dock, och har gått och småtjurat senaste timmarna.

Dessutom bråkar Ticnet med mig, så jag kan inte använda deras nya tjänst och boka platser där man väljer själv vart man vill sitta. Evil...

Det bästa med den här dagen är att jag känner mig välkommen att övernatta hos A. Känns som jag bara tränger mig på annars (och inte bara hos honom... minst av allt hos honom, faktiskt), men nu känner jag mig faktiskt välkommen. Sen om han ska vara hemma eller inte, det är en annan historia... Haha :)

Jag tror dock det är svårt för andra att förstå hur mkt jag faktiskt uppskattar hans vänskap. Han lixom är sån, så det känns i hela kroppen att han bryr sig om en. Man behöver inte undra om man är omtyckt eller önskvärd, man bara vet att man är det. Och den känslan, mina vänner, den växer inte på träd.

Nej, nu är lunchrasten slut och det är dags att ge sig i kast med alla avtal igen. Klockan 19 börjar hockeyn och då ska webbradion igång igen.

Salut.

Kan återigen konstatera att det inte blivit speciellt mkt bloggande på sista tiden. Efter allt matande av avtal på jobbet så känner man sig rätt mätt på dator när man kommer hem, och att sitta och knappa nåt speciellt mkt lockar faktiskt inte. Har sällskapat en del med A dock, han har bjudit på mat och såg även till att jag fick med mig matlåda på jobbet. Två dagar faktiskt! Det är nästan så att jag känner mig bortskämd... :)

Hostan börjar dock faktiskt bli bättre. Känns riktigt skönt. Känner mig dock inte redo att ta samtal på jobbet än, så vi får väl se om jag har flyt nog att få sitta med admin veckan ut. Jag hoppas verkligen det, sedan ska jag ta supporten med storm på måndag!

Nej, jag vet ärligt talat in vad jag ska skriva. Det har inte hänt så värst mkt. Jag skyller på Ann-Sofie som lurade mig att börja spela Horse Saga på Facebook. Hopplöst vad biten jag har blivit! Gaaah. Avla, tävla, ta hand om dem tills de dör. Jag drömmer för tusan nästan om det där spelet :P På bilden till exempel, Cleopatra som just nu tävlar i hoppning. Försöker samla på henne så många "år" som möjligt så att hon dör och lämnar en tom stallplats.... HAHAHAHA. Skevt =)

Aja. Ikväll har jag varit i stallet, mamma ringde och frågade om jag ville ha sällskap, så det tackade jag ju ja till. Och som en väldigt oväntad bonus så följde även min moster Lena med. Jättekul! Vi pratade om att göra om det, och då kanske Lena tar med sig någon av vovvarna, kan ju bli lite extra spännande =)

Jo förresten! Jag gjorde ju lite hyss i helgen med...! Ni vet, det förra inlägget jag skrev, som började med att jag har svårt att behålla hemligheter? Well, denna hemlighet var min egen. Köpte en fin liten souvernir, ett litet klistermärke som man sätter på bilen istället för ett skattemärke. På vägen hem från Övik så gjorde vi ett snabbt stopp i Timrå och klistrade fast det så fint på über-Timråiten S's bil. Jättefint blev det ju! Det tyckte nog han med, innerst inne, men för att behålla ansiktet som så kallad timråit så var han ju tvungen att skriva att det inte uppskattades, när sonen hade upptäckt klistermärket. Synd, hade varit skoj om han hade åkt runt med det klistermärket utan att veta... ;)

Nåja, nu ska jag ta mina fyrbenta pojkvänner och satsa på att försöka sova lite. Imorgon ska jag till sjukgymnasten, och hur det kommer att gå har jag faktiskt inte en aning om. Så, godnatt alle leute. Och heja MODO.

Jag är verkligen inte bra på hemligheter! Jag vill avslöja allting på en gång! Men vad är då det roliga med det? Som presenter och julklappar till exempel. Eller nej förresten, presenter som man ger apropå ingenting, bara för att man känner för det. Händer väl emellanåt att jag ger apropå-ingenting-presenter, och det är lika svårt att hålla sig från att avslöja hemligheten varje gång. Det är väl därför jag lyckas kläcka från små krypiska meddelanden här eller på "fejjan" emellanåt, och jag förstår att det är frustrerande för de oinvigda... :)

Nåja, nog om detta!

Det har inte blivit något bloggande i veckan. När jag skrev det senaste inlägget så satt jag på jobbet och allt kändes eländigt. Efter det inlägget så fick jag dock flytta till en annan avdelning, "BO", och där blev jag faktiskt kvar veckan ut. Har inte tagit ett enda samtal efter förra inlägget, men har hostat ändå. Det var alltså därför jag fick stanna på BO hela veckan. Har ägnat tiden åt att registrera sjuuuuuukt många avtal som kommit in från återförsäljare, och det har passat mig alldeles utmärkt! Jag har trivts sjukt bra där nere, vilket även synts i min statistik. Har fått mkt beröm från deras TM, och hon har tydligen även pratat med min TM om mig, vilket jag hoppas leder till ngt positivt... ;)

Annars har det inte hänt nåt speciellt märkvärdigt i veckan. Det mest anmärkningsvärda är väl i så fall att Elitserien har dragit igång igen, ÄNTLIGEN! I onsdags var första matchen, och Modo spelade sin första match i torsdags. Det blev en vinst med 2-0 mot Brynäs, och det gillar vi! Idag var det dags igen, och då fanns jag, Joanna och Mange på plats i Fjällräven Center (känns fortfarande lika konstigt att säga, tycker fortfarande att det heter Swedbank Arena).

Hur som helst. En mycket underhållande match, som borde ha slutat 3-1 till Modo. Slutade dock 3-2, alltså vinst, så man ska väl inte klaga allt för mycket. Passade på att souvernir-shoppa lite med, och det blev bland annat en söt liten mössa. Helnöjd, är ju snart dags att börja pälsa på sig lite mer, lixom.

Jag skämtar inte, det går INTE bra.

Kunskaperna finns där, det är inga problem. Rösten - finns inte. Eller jo okej, men den är på väg bort. Hostar mer och mer för varje samtal, och börjar dessutom bli hes igen. Var dessutom dum och googlade skiten, och där stog det att om man är sjuk (när börjar man räkna?) i mer än tre veckor så måste stämbanden kontrolleras, annars riskerar man permanent heshet. PERMANENT HESHET?! Worst case scenario, jag vet. Men förstå hur skrämmande den tanken är? Snacka om mardröm...

Så vad gör man? Pinar sig igenom hostan och hesheten och är glad att man har ett jobb, eller sätter hälsan (?) först och riskerar att få sparken...?

Snacka om pest eller kolera... :(

Jag veeet att de är tråkiga, men jag kan inte låta bli!


Nämn något som gjorde dig glad igår: Det var mycket faktiskt, trevligt umgänge med goda vänner kan ju aldrig bli fel =)
Vad gjorde du kl 08 imorse: Försökte sova
Vad gjorde du för 15 min sedan: Kollade på Glee
Det sista du sa högt: Tack för idag, hejdå!
Det senaste någon sa till dig: Tack själv, hejdå!
Vad har du druckit idag: Vatten och cola
Vad var det senaste du åt: Öhh... en liten skiva älgkorv.
Vad var det senaste du köpte: Taco-ingredienser
Vad är det för färg på din ytterdörr: Brun
Vad är det för väder hos dig nu: Det är mitt i natten så jag vet inte riktigt. Datorn säger 8 grader varmt och mulet iaf.
Godaste glassmaken: Jordgubb! Men sen är blåbär rätt gott med.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Ja, det gör jag faktiskt. Däremot tror jag inte att alla kan/får uppleva det.
Sover du tungt: Uhm... Ja, när jag väl sover som jag ska så sover jag nog rätt tugnt.
Drömmer du mardrömmar: Yes
Trivs du med ditt jobb: Vissa dagar mer, andra dagar mindre. Beror mkt på hur jag "presterar".
Favoritklädsel: Mysbrallor
Favoritlåt just nu: Två faktiskt: Glee - Defying Gravity och Glee - Keep holding on
Vad ser du om du tittar till höger: Vattenspruta och konsoll till Xbox-en
Vad gör dig glad just nu: Mina älskade vänner.. :)
Vad ska du göra härnäst: Försöka sova, ska ju trots allt jobba imorn.. :S
Höger eller vänsterhänt: Höger
Humör just nu: Stressad. Ovanligt eller? Nej.
Favoritgodis: Bubblizar är gott
Kläder just nu: Grå mysbrallor, linne och ridskolepedagog-sweatshirt.
Hur många kuddar sover du med: 2
Spelar du något instrument: Spelade gitarr hjälpligt förr, men nu är det bara rösten som gäller.
Morgon eller nattmänniska: Natt, ingen tvekan om den saken.
Vad är viktigast för dig: Familjen och vännerna
Är du kittlig: Verkligen inte! (Det är väl okej att ljuga?)
Snarkar du: Jag tror inte det, ingen som sagt ngt iaf.
Stjärntecken: Jungfru
Äckligaste insekten: Åhh fy det finns så många otäcka saker. Vill inte tänka på det nu för då kommer jag definitivt inte kunna somna... :O
Stökigt eller välstädat: Klart man vill ha det välstädat, men det är allt som oftast stökigt hos mig!
Längtar du mest efter just nu: Att fungera normalt. Kunna sova som jag ska, bete mig som folk i allmänhet beter sig, tänka lite mer normalt... må bra helt enkelt... Less på den här skiten...

Okej, jag kan erkänna det. Jag är nervös för att gå till jobbet imorn. Jag vet inte riktigt varför jag är nervös. Om det är för att jag varit sjuk så pass länge att de inte vill ha mig kvar där. Om jag har glömt bort allt vad TV -support heter. Om det är så att halsen inte håller så som jag vill att den ska göra.

Eller varför inte en härlig kombination av allt ovanstående, och för att plussa på det lite mer så kanske jag somnar på jobbet när jag ändå inte kan sova hemma. Eller ännu värre, i bilen på väg dit?

Jaa jag vet, jag är en drama-queen. Och jag vet att det inte är speciellt troligt att det kommer hända något anmärkningsvärt. Ändå sitter jag här med en stor klump i magen som bara inte vill försvinna. Behöver jag förresten nämna att jag inte sov nå värst mycket inatt heller? Dels ont i magen, dels "stressad" och för att göra saker och ting till det allra bästa så hade även grannen fest. Vem fan har fest på en söndag?! Det dånar från trapphuset, stinker sprit och rök... Jag älskar min lägenhet, men den där grannen får mig att vilja packa och flytta på en gång.

---

Det är dock inte bara pest och pina i livet, ifall ni trodde det. Jag vet som sagt att jag gnäller mycket, men bloggen är min plats att avreagera mig.

Jag och A har hörts av lite flitigare nu än vad vi gjort tidigare. Det har ju förstås sina anledningar, alla inte speciellt roliga, men jag är glad att jag har en vän som honom. Det betyder mycket.

Hostan blir trots allt bättre, även om det inte skiljer många hostningar från dag till dag. Men det märks att medicinen hjälper, sakta men säkert.

Pinnen är finhest <3 Red till THF idag och småtrimmade lite på banan, han kan när han vill den gamle herrn. Och på lördag ska han gå brukskörnings-DM, det är ju ändå rätt fränt.

På lördag ja, då ska jag, Joanna och Mange dra upp till Övik och stilla hockeybegäret som legat och grott hela sommaren! ÄNTLIGEN! Äntligen börjar hockeysäsongen igen, och äntligen blir det (okej inte riktigt än, men snart) slut på det där eländiga fotbollstjafset som man dör av varje sommar.

Glee är också något bra! Jag är helt såld ska erkännas. Det är helt klart en serie som passar mig. Tonårings-dramatik och en överdos av otroligt bra framförd musik. Jag får verkligen en sån feel good-känsla av vartenda avsnitt. Tummen upp!

Slutligen så finns det en fantastiskt bra sak med alla dessa mörka höstkvällar; Man kan tända hur mkt ljus man vill. Och jag missbrukar ju mina underbara PartyLite-ljus, det luktar så fantastiskt gott och inget är väl så mysigt i mörkret som levande ljus? (Okej, sällskap hade inte varit fel heller, men nu ska vi vara positiva!)

Hmm.. ett avsnitt Glee till kanske, annars måste jag snart försöka knarka ner mig igen... Ska ju trots allt jobba 8:45 imorn... Och ja, klumpen i magen är fortfarande kvar ><

Okej, jag vet att jag tjatar mycket. Ältar all skit som dyker upp i mitt huvudet. Klagar, tjurar, och gnäller. På det viset är detta inlägg inget undantag, för trots att det varit en bra helg så har jag inte sovit något för det.

MEN.

Det har varit en bra helg ändå! Fredagkvällen var slapp, gjorde inte många knop. Vid tretiden på natten så tänkte jag och mr A samma sak, hördes av och sammanstrålade på Schenker. Och det har jag ju redan berättat, så varför ta det igen? Och återigen - nå vidare värst mycket sömn blev det ju inte ändå, fast när jag väl sov, då ringde mamma och väckte mig. Sen att klockan var ungefär 12 på dan, det är ju en annan del i historien! Hon och Leif skulle komma förbi och lämna vinterdäcken till röd-golfen + lite annat löst "skräp" som de samlat ihop från Hjanne (silvergolfen), så det var bara till att kliva upp.

Sagt och gjort. De kom hit, lämnade av grejerna, och gav sig av. Nån stund senare så begav även jag mig mot Granloholm för lite mamma- och syster-umgänge. Det blev en bra dag, vi tog en sväng till Birsta och sedan blev det grillning, alltid lika otroligt gott! Framåt kvällen så åkte jag och syrran till Njurunda, plockade upp Niklas. På vägen hem hade vi en diskussion om reglerna för Gul Bil (återkommande ämne?) och för att bevisa att man inte får slå på gul kofta och gul jacka så ringde jag till A för att han skulle få förklara reglerna lite närmre för min syster. Jag kan meddela detta kära läsare: Det var ett samtal som man hade velat spela in. Två skevare människor får man leta efter, helt underbara! :D

Sidospår. När vi hade hämtat Niklas så styrde vi kosan mot Indal där jag och syster tände ljus på farmors grav ... Saknar... <3 Sedan tog vi iaf bakvägen till Bergeforsen och sedan skjutsade jag hem de unga tu. På E4-an träffade vi på en stor 'n jäkla älg, blinkade lite på han, och sen åkte vi vidare. När jag hade släppt av ungdomarna (synd bara att Niklas är ungfär en månad äldre än mig) så passade jag på att titta in till A med.


Sagt och gjort. Till saken hör dock att när jag handlat klart och sätter mig i bilen, så får jag en sån där kall känsla i hela kroppen - Vart är mobilen?! Helt övertygad om att den måste ha åkt ur fickan någonstans inne på ICA Maxi, men hur skulle den kunna göra det utan att man märker ett smack? SÅ fruktansvärt tankspridd är jag väl ändå inte? Nåja, in igen, följ sina egna spår, men ingen mobil. Åkte hem igen, förstå paniken, men där ligger den ju, på köksborde. Precis där jag hade lagt den. Jo, tydligen är jag så pass tankspridd ändå. Väl hos S blev det tacos och allmänt babbel, en mycket trevlig kväll vill jag sammanfatta det som. Jag är otroligt tacksam över att vi kan vara vänner och ändå funkar så pass bra tillsammans. Jag har svårt att se mig själv vara osams med någon som jag ändå tyckt (tycker) så pass mkt om. Så, det här känns bra... :)

Herregud, vilka monster-blogg-inlägg jag skriver... :S Låna som nå himla noveller. Tänk om man hade lika enkelt att skriva låttexter som bloggar?

Rösten börjar bli bättre förresten! Jag hostar fortfarande, men det verkar som att medicinen ÄNTLIGEN hjälper. Eller så är det nåt annat mirakel på gång, jag vet inte. Imorn har jag fridag på jobbet men på tisdag ska jag göra ett nytt försök igen. Håll tummen för att det går bra, annars vet jag inte vad jag ska ta mig till riktigt... :S Men, imorn ska jag nog troligtvis inte göra ett endaste smack. Städa lite kanske (för det har jag ju inte gjort alls nu när jag varit hemma... inte alls...! haha), sträckkolla på Glee (jag är fast!) och just det - jag ska ju åka till Pinnen med. Myspållen.

Nej, nu får det vara slut på detta monster-inlägg. Nu ska jag ta min atarax och ge sömnen ett nytt försök. Annars blir det väl kanske ett Glee-avsnitt, vem vet?
Godnatt alle leute! <3

...eller räknas det som sen natt, eftersom jag fortfarande inte somnat?

Jag såg att jag redan haft 5 unika besökare sedan jag skrev senaste inlägget, vid 2-tiden. Alltså finns det fyra personer som läst min blogg mellan kl 02-06 på en lördagmorgon, eller vad man nu ska kalla det. Det är lite häftigt tycker jag. Har man inget bättre för sig då?

Nåja, nu har jag precis kommit hem. Vid tretiden hörde A av sig och undrade om jag ville vara sällskap under hans sista arbetstimmar. Så, varför inte. Jag var ju ändå vaken, och sömnen håller sig ju så långt borta som bara möjligt. Mötte upp honom på Schenker sen vart det diverse "äventyr". Flashback på TLN från Arla-tiden med David. Strul med larmet på Norrlandspotatis. Lite traktoråkande på planen. Som om inte detta vore nog fick jag även den stora äran att öppna bakdörrarna på ett släp som han skulle in med nåt åbäke i. Det roliga är ju att det hade gått femtioelva gånger snabbare om han hade gjort det själv, för vi kan snabbt konstatera att jag inte är någon naturbegåvning när det gäller att öppna sådana dörrar. Det tog sin lilla tid. Eller okej, öppna dem gick väl helt okej bara jag fattade vad man skulle göra, att stänga eländet däremot.... Huvva, snacka om inte min grej i livet. Så ja, det slutade ju med att han fick komma ner och banka igen eländet själv. Men men, jag har åtminstone fattat principen, och om jag någon gång skulle försöka mig på det igen (förhoppningsvis då utan att någon sitter och väntar på att jag ska bli klar - vilket alltså aldrig kommer hända) så kanske det skulle gå bättre. Observera att jag slängde in ett kanske där, det är väldigt viktigt att få med.

Nåja, om man skulle göra ett nytt försök med min alltid lika ovilliga sängkamrat - John Blund. Aldrig har jag väl varit med om en sån ovillig karl... Höhö, humorn är på topp med, märker ni?

Och så måste jag bara säga det... Jag kan inte förstå att jag haft sån tur och får ha en vän som dig. Utan att ens veta vad jag grubblar på så lyckas du säga precis just rätt saker, och styra tillbaka mig på banan igen. Det känns skönt. Jag tycker inte om att vara ute i terrängen och köra, om man säger så. Du är min älskade vän, och jag är så glad att du finns...

Hur som helst så har jag lärt mig saker som co-driver, och därför måste jag bara avsluta på följande vis:
"Du lilla gumman, jag runkar hellre än knullar med dig".

Godnatt!

Ibland känns alla tankar som en enda gröt, och jag tycker inte om gröt. Sen helt plötsligt så skingras det, allt blir tydligt och man får en uppenbarelse. Synd bara att uppenbarelsen är helt skev och att man inte har någon nytta av den.

Ibland behöver man någon annan som "avslöjar sanningen" för en, och ibland kommer man fram till slutsatsen själv utan att någon behöver säga något. För en gångs skull lyckas jag dra en slutsats själv, jag vet bara inte riktigt vad jag ska göra med den insikten... Vissa saker kan man prata om, andra kan man inte göra det. Åtminstone inte med vem som helst...

Ge mig mina atarax nu på stört tack, jag vill sova och slippa tänka.

Ännu en fredag in the life of Erika. Ännu en tyst dag. Däremot var natten desto "livligare". Okej, jag vet att jag nog är sveriges tråkigaste sällskap att ha med sig i lastbilen, speciellt nu när jag är extra tyst. Men jag tyckte det var trevligt ändå. Blev lite småprat om livets alla upp- och nedgångar, och det blev dessutom en hel massa klubbor. Hahaha! Mr chaufför har överdoserat sitt lager av pingvinstänger och hallon/lakrits-klubbor. Synd bara att jag inte gillar lakrits. Men det knaprades friskt bakom ratten. Så ja, jag sammanfattar natten med;

Mmmmmm, klubba...
I sant Homer Simpson-manér.

Som jag misstänkte fick jag en hel del Gul bil-smällar. Trycker man lite på armen idag så är jag öm! Men men, är man med i leken så får man leken tåla. Det blir ju ingen större skada än så. Största "skadan" var väl i så fall den förbannade finnen på undersidan hakan/halsen som prompt skulle bli klämd. Nej, inte av mig, jag hatar att klämma finnar. Det skulle dessutom aldrig falla mig in att klämma en finne på någon annan. Det är dock inte alla som resonerar på samma sätt som jag gör. Tyvärr så har jag, trots min behändiga kroppsstorlek, ingenting att sätta emot rent fysiskt när denne någon som jag åker med, bestämmer sig för att han ska döda en finne som råkar bo på mig. Jag kan bara inte förstå hur man frivilligt klämmer sina finnar, det gör ju ont så inåt helvete! Ursäkta språket, men jag är nog aldrig så nära döden som just då. Urk på burk.

Uhm. Jag kan meddela att jag började skriva detta inlägg vid 17-tiden i eftermiddags. Och nu är klockan 20:30. Jag skriver alltså inte så långsamt, jag har helt enkelt gjort andra grejer emellan med.

Nej, det känns som det är dags att avsluta det här inlägget, jag har inte så mkt mer att säga för tillfället.

Summan av kardemumman:
En härlig natt med en härlig vän. Och vi höll oss vakna hela vägen, båda två. Det är vad jag kallar skickligt.

Inatt ska jag ut och åka med A igen. Ska bli skönt att komma hemifrån lite och att sällskapet är oerhört trevligt skadar ju lixom inte heller... :)

Någonting säger mig att det blir lite Gul Bil längs vägen med. Men med hans mongo-regler. Allvarligt talat, det heter gul BIL, inte gult fordon. Han dänger ju till mig så fort han ser en gul traktor, gul moped, gul lastbil och så vidare. Så fungerar det väl ändå inte?

Nåja, får han slå på gula fordon så får ju jag det med, synd bara att jag är så jäkla långsam på att upptäcka de gula fordonen! (Och även synd att han har längre armar än mig, vilket innebär att han har får snärt i slagen. Evil.)

För övrigt längtar jag SINNESSJUKT mycket tills det är dags för hockey igen, det kliar i supporternerven. Det ska dessutom bli skönt att se timrå få däng hela vintern... MOAHAHAHAHA!

Skadegläde - den enda sanna glädjen.

Nu går det ju inte att lägga in klipp från MODO-TV direkt i bloggen (tyvärr) men jag rekommenderar starkt att ni slänger ett öga på detta klipp, där Morten Madsen går "bakom kulisserna". Hur underbart skön kille. Jag lovar att klippet är värt att kolla på, även om man inte är Modofan eller hockeyintresserad. (Det är nämligen inte speciellt mkt hockey-fokus).




Klipp nummer två hittade jag via Ninnies och Elins blogg, fast vem av dem som lagt upp det vet jag inte. Det är väl iofs inte det viktigaste kanske. Det är dock ett kort klipp på en liten vit ponny som inte är helt... lydig! Man får lite hjärtklappning, kan man säga... :) MEN, precis som det står i texten under klippet (om man tittar direkt i Youtube) så är detta ett tre minuters hopklipp, och troligtvis finns det väldigt mkt mer filmat material där ponnyn uppför sig bra...!

Men vad det var lixom flög ut ur huvudet. Ungefär som allt annat idag. Känner att jag varit ruskigt tankspridd. Kanske varit lite för fokuserad på vad personer i min närhet tänker på. Eller hur de tänker. Eller om de tänker.

Den som känner mig vet att jag har ett förbaskat långt tålamod. Jag kan ta mer skit än många andra, och säger ingenting om det. Jag är dessutom en stjärna på att ta emot "skit" från människor som inte en aning om att de delar ut det. Och ja, jag är fullkomligt medveten att man inte kan förändra ett beteende om inte motparten säger ifrån. Det gäller både mig och andra. Hur ska jag veta vad andra vill, om de inget säger? Och hur ska andra veta vad jag vill, om jag inget säger?

Så ja, jag vet. Just nu känner jag bara att tålamodet håller på att ta slut. Det beror kanske på att det hänt mycket den senaste tiden, eller så är det bara det faktum att "fel" personer testar tålamodet. Kanske kombinerat med att jag varit sjuk en längre tid, och dessutom knappt sovit den senare delen av sommaren. Det är mycket som spelar in helt enkelt. Men faktum kvarstår - Jag börjar tröttna.

Samtidigt har jag mitt gäng med vänner som håller mig över ytan. Som försöker få mig att förstå att jag förtjänar bättre. Att jag är värd det bästa. Att jag ska våga säga ifrån, stå upp för mig själv, och inte nöja mig med vad som "kastas åt mig". Innerst inne vet jag att de har rätt. Det är bara svårt att överföra det på verkligheten.

Och nej, det är ingen som gjort något dumt eller behandlat mig illa för tillfället, jag känner bara att jag har kortare stubin än vad jag brukar ha, och det stör mig. Det stör mig väldigt mkt. Jag är inte van att ha kort stubin.

Men sen är det faktiskt så, att för en gångs skull så vet jag precis vad jag vill ha, och hur jag vill ha det. Jag vet bara inte hur jag ska få det, eller OM jag kan få det. Den som lever får se, antar jag. Jag ska bara försöka lista ut hur folk tänker först. För det lär ju gå fort...

Satt och letade efter bilder på mig och Diana (eller framförallt Diana) på datorn, när det gick upp för mig hur sjukt mkt bilder som saknas från mitt liv. Förbannade jävla virushelvete som kraschade min bärbara dator, och förbannade jävla Murphy som gjorde så att den externa hårddisken kraschade precis samtidigt... :(

Okej, det var väl över 2 år sedan nu, men det stör mig fortfarande precis lika mycket...

Var på vårdcentralen tidigare idag och har väl mer eller mindre fått prat-förbud. Fick ny hostmedicin med, så nu ska här kombineras. Återstår väl att så hur nerknarkad man blir av dubbel dos hostmedicin? :P Vem vet, nu kanske man även kan få sova?

Nåja. Idag har jag handlat. Man behöver inte prata för att handla, har jag kommit fram till. Man går fram till kassörskan, mimar ett "Hej" och ger ett leende, betalar för sina prylar, på sin höjd kan man trycka fram ett hejdå (jag tycker det hör till att vara artig) och sedan bege sig därifrån.

Denna procedur gjorde jag i tre olika affärer.

1. Apoteket. Ny hostmedicin. Wish me luck

2. Åhléns. Ny plånbok! Det var ju på tiden. Jag är egentligen alldeles för snål för att köpa en plånbok, och speciellt denna som jag suktat efter bra länge... Jag har lixom känt att det inte finns en chans i världen att jag lägger 379 kronor på en plånbok. Menne... När man har presentkort på 300 kronor så känns det inte hela världen att betala 79 kronor för en plånbok...! (Klicka på bilden för att se den större)

3. Hööks. Dags att skaffa ett reflextäcke kände jag lite spontant. Det blir ju trots allt en hel del ridande längs vägen, och ju längre in på hösten man kommer desto mörkare blir det på kvällarna. Ju mer man syns desto bättre är det ju. Så, jag inhandlade täcket nedan för fina 349 kronor, vilket innebär att jag fortfarande har 151 kronor kvar att spendera på mitt presentkort från brudarna.
Awesome!

En sista sak innan jag avslutar bara. Den här dagen har innehållit väldigt många, väldigt trevliga människor. Läkaren på vårdcentralen var mkt bra, personen på apoteket var väldigt vänlig och tillmötesgående, kassörskan på Åhléns fick mig att känna som att jag hade gjort världens bästa köp (säljare ut i fingerspetsarna, men what do I care? Jag älskar min nya plånbok!) och personalen på Hööks är alltid lika trevliga. Det är så man behåller sina kunder, och håller dem nöjda!

Den här dagen blev inte riktigt vad jag hade tänkt mig. (Och varför känns det som att jag använder den frasen rätt ofta nu för tiden....??) Ja, utan att gå in för mycket i detalj så slutade det med att jag satte mig i bilen och åkte iväg en sväng. Orkade inte vara hemma själv. Körde ut till Tranviken och spankulerade en stund, sedan åkte jag tillbaka mot stan igen. När jag åkt över Alnöbron på tillbakavägen så kände jag väl att jag egentligen inte ville åka hem, men att jag inte heller ville sitta och åka omkring helt planlöst. Hästabstinensen slog till, så jag bestämde mig för att åka till Färsta för att se om de hade några lektioner igång.

Även fast det känns som ca 100 år sedan jag red på färsta senast, så kändes det som igår när jag svängde in på stallplanen. Största skillnaden var väl kanske, att när jag red där själv, så hade jag inget körkort. Nåja. Tog en sväng in i stallet, allt var sig likt. Det är inte jättemånga hästar kvar sen "min tid", men några bekantingar fanns det ju.

Nästa stopp blev ridhuset. Gunilla hade lektion med markarbete/bommar för en grupp 3 och det slog mig hur mkt man går på utseendet när det gäller ridskoleelever. I gruppen fanns nämligen en kvinna som var väldigt propert klädd, fina välputsade ridstövlar, ridbyxor utan en enda fläck, kyraväst och en fräsig hjälm. I samma grupp fanns en kille med gummistövlar, jeans, collagetröja och jofa-hjälm. Killen hade ganska taskig hållning medans kvinnan satt som gjuten - i skritten. Ju längre in i lektionen de kom, och ju mer de byggde på övningen, desto tydligare blev det att det ju inte alls var den felfria kvinnan som var den som var den med mest koll. Okej, killen var ingen stjärna heller, det är trots allt en hyfsad nybörjargrupp. Men ändå. Jag fick alltså erkänna att jag är lika ytlig som alla andra.

Och ja, jag vet att det inte finns något som helst samband mellan utstyrsel och ridkunskaper. Men erkänn att även en riktigt skicklig ryttare ser ännu mer skicklig ut i korrekta kläder? (Look who's talking, jag som inte haft "hela och rena" ridkläder på flera år. Och därmed inte sagt att jag är en skicklig ryttare). Det SER bättre ut med jodphurs eller ridstövlar, jämfört med gympaskor eller gummistövlar. Det SER bättre ut med ridbyxor än med jeans eller mysbyxor. Jag ska inte ens gå in på hur det ser ut med Jofa-hjälm, men hellre jofa än ingen alls. Det ser FRUKTANSVÄRT illa ut när folk rider utan hjälm. Usch och fy.

Hoppla, det blev ett längre inlägg än vad jag hade tänkt. Jag ville ju bara berätta att man inte ska gå efter ryttarens klädsel när man bedömer deras ridskicklighet.

Bilderna är från min tid som ridskoleryttare på Färsta. På bilderna så är det jag och Hugo (ponnyn) och jag och Fänrik. Älskade hästar.

Dagen började väl hyfsat. Inte för att jag egentligen sovit något inatt heller, men man blir ju van.. Hostar gör jag fortfarande, det gör ont i ryggen! Satt och slappade vid datorn iaf, surrade lite med S... Det kändes väl lite sisådär måste jag erkänna, jag hade ju inte tänkt gå in i detalj, speciellt inte över telefon. Men men. The cat's out of the bag, så att säga. På sätt och vis är det väl skönt att ha det sagt, samtidigt som jag kan fundera om han kanske hade varit nöjdare med att inget veta. Jaja, skit samma. Det gör ju som sagt varesig till eller från.

Förlåt Emma, nu är jag nog klar med det kryptiska... :)

Åkte iaf till Pinnen lite senare för att rensa tankarna. Pinnen är finhest <3 Red en sväng längs vägen, sedan ner till lögdösjön och njöt av lugnet. Jag vet inte, vi var väl på samma nivå båda två för en gångs skull, för han gick riktigt bra, med tanke på att vi mest bara lullade på. Tuggade fint på bettet och jobbade bra med ryggen. Givetvis inte så pass lösgjord som man skulle önska - hur lätt är det på grusväg? Men han verkade rätt nöjd med livet och jag behövde något som funkade, så det var alldeles lagomt.

Sitter och kollar på "Hairspray" just nu, faktiskt mkt bättre än vad jag hade väntat mig att den skulle vara! Har tänkt såå många gånger att jag skulle se den, men det har lixom aldrig blivit av. Bättre sent än aldrig dock, detta är nog en sån film som jag kommer att se fler gånger.

Menne... John Travolta är ju sådär snygg som BBW-kvinna ;)

En sak till bara. Fatet som jag fick av S i födelsedagspresent är nu invigt och jag vara mkt nöjd... :)

Då var det dags att vara Buzzador igen! Den här gången är det Sensocyne Rapid som ska buzzas, som tydligen ska vara extra effektivt mot ilningar i tänderna. (Säger de inte det om alla sånna tandkrämer?)

Så om det är någon som vill ha ett test så kan ni hojta till... Jag har ju ett par stycken! :P

... Det finns bara en person jag vill berätta för ... Men det är ju lixom ingen mening längre. Det som har hänt, det har hänt, och det som är gjort går inte att göra ogjort. Och det skulle ändå inte förändra någonting.

Men jag skulle ändå bara vilja känna dina armar runt om mig, känna hur du stryker mig över håret och säger att allting kommer bli bra ändå...

Det gör ont helt enkelt, och jag hade behövt ditt stöd...

Jag har lagat mat. JAG! Det var pinsamt länge sedan sist. Och fråga mig inte vad jag har levt av, för jag minns ärligt talat inte. Men idag kom alltså inspirationen och slog mig i huvudet. Kom ju på det, att käre A har lärt mig laga jordens enklaste mat. Blanda sån färskost med creme fraiche, koka upp det och häll det över lite pasta. Hur mkt enklare kan det bli? Jag la till och med i lite champinjoner. Och lite vitlöksbröd vid sidan av. Ajm åsom!

Jag håller dessutom på att tvätta. Känns som att det var evigheter sedan, men det är nog bara för att jag tvättade hos S förra gången. Så det handlar alltså inte om att det är några större mängder tvätt, bara det att jag inte varit ner dit på länge.

Och eh... jaa... sen har jag lite abstinensbesvär just nu med. Fast efter vad, det tänker jag inte säga...!

Jag satt här och skrattade för mig själv igår, eftersom att båda mina katter lekte jaga-ballonger igår, och såg så himla förvånade ut när de gick sönder. Jag tänkte som så, att jag filmar väl det då, så jag kan dela med mig av det! Det blev väl sex stycken klipp i varierande längd, eftersom jag tänkte, att det är ju bara att ta Moviemaker och klippa ihop det roligaste. Det jag däremot inte hade räknat med var att filmen blev i .mov-format. Inte alls bra...

Satt igår och letade program som man kunde redigera .mov-filer med, men det enda jag hittade och som verkade fungera, sparade den redigerade filen som nån slags projekt-fil, och då gick det ju ännu sämre att använda den som jag ville.

Nu på förmiddagen satt jag istället och funderade på om man kunde konvertera filmen direkt till .avi eller .mpg eller nåt annat format så att man kan använda moviemaker till redigeringen. Hittade nåt gratisprogram som jag tog hem, men jag är ju så jäkla urblåst i huvudet att jag inte fattar hur man gör! Sååå otroligt irriterande.

[Dum och Dummare har krypit in i täcket. Lämpligt ställe att sova på]

Okej, jag fattar att det väl inte är speciellt efterfrågat att se katter leka med ballonger, men jag tycker ju om att dela med mig av vad som händer i mitt liv. Sen får man ju tycka vad man vill om det. Vissa saker vill jag dela med mig av till mina vänner till exempel, samtidigt som jag vet att det finns personer i min närhet som kanske inte behöver få veta alla detaljer om saker och ting. Det blir ju lätt lite för känsligt. Nej, det är inga hemligheter jag pratar om, jag har inte gjort nåt dumt (för en gångs skull) och såvitt jag vet har inte någon av mina vänner gjort det heller. Jag vet däremot att saker och ting kan missuppfattas, och det är dumt att skapa missförstånd av ingenting...

Jaja, annars då?
Jo tackar som frågar, jag hostar precis lika mycket som innan, även med receptbelagd hostmedicin. Förkylningen i sig börjar däremot ge med sig, jag sov utan nässpray inatt, och alla som verkligen känner mig vet vilken bedrift det är ;) Handlederna strejkar dock, och ryggen är som en ostkrok. Ge mig massage! Hösten kryper närmare och närmare, vilket är världens bästa ursäkt för att tända en massa ljus om kvällarna.

...Jag saknar dock att sitta i soffan med dig och konstatera att det blir allt ljusare om kvällarna...

Nej, det var hosta som vanligt idag med. Och inte mkt till röst att hurra för heller. Så det blev ännu en dag hemma. Har ju sjukintyg fram till söndag, så vi får väl se hur det går med medicinen fram tills dess. Än så länge är det ingen skillnad iaf, och det smakar ju skit, precis som hostmedicin alltid gör. Blä!

Och det vart ju som vanligt inget sovet inatt heller. Så drygt att bara ligga vaken hela nätterna! Finns ju inte direkt något man kan göra. Jag orkar inte sitta vid datorn, handlederna och ryggen strejkar. Emellanåt hostar jag så jag tror att jag ska hosta sönder lungor och revben och hals och allt annat som man nu kan hosta sönder. Irriterande! Sen om man väl skulle råka somna så kan man ju svära på att det kommer nån übergosig katt och ska kela... Men man kan ju inte bli arg på dem... Gosnissarna.. :)

Nåja. I förmiddags blev jag inbjuden att vara åskådare/sällskap åt mr grävare. Och ja, jag hade ju inte så mkt mer att göra, så varför inte. Det var ju dessutom bara "bortanför knuten". Det vart ett par trevliga timmar. Jag gjorde väl inte så jättemkt, hjälpte till att hålla några av rören på plats medans han täckte dem med jord typ. Och sen kollade på medans han använde grävmaskinen till att täcka igen hela hålen.

Jag måste erkänna... jag med min störda humor... Jag höll på att skratta ihjäl mig. Först var det två rör som jag höll på plats med foten. Sedan skulle dessa två "paras ihop" med två andra, och jag får då instruktionen: "Ställ dig där borta på alla fyra". Min första tanke var; "Va fan, ska jag måsta krypa i den här jordgången?! Jag kommer bli skitig". Min andra tanke var: "höhö, det där skulle kunna misstolkas". Inte förrän i tanke nummer tre så slog dig mig att jag nog skulle ställa foten över alla fyra rör. Hahaha. Det är väl sånt här man inte ska avslöja, men jag är ju mästare på feltolkningar så den här bjuder jag på!

Wellwell, jag var väl inte helt hopplös iaf. Och det var trevligt med lite sällskap, även om jag mest bara stog tyst vid sidan och tittade på. Annars har jag väl inte gjort många knop idag. Mest bara varit tyst. Och kollat på Greys. Snart kollat klart på hela fjärde säsongen med, bara ett avsnitt kvar. Var på Birsta City igår och kollade efter säsong fem (fick ju presentkort där av mostrarna) men den fanns bara på Åhléns, för 600 spänn! Aldrig i livet. Den kostar 299 på Cdon.com, aldrig i helvete att jag betalar 600 för den. Annars får jag väl vänta på att den kommer till Rocks eller nåt, där brukar de ha rätt hyfsade priser. Äsch, får väl kolla på resten av avsnitten senare... den som väntar på nåt gott, lixom!

Åh, det var en helt fantasisk känsla...

Efter jobbet igår tog jag en sväng till lillasyster så att hon skulle få lite födelsedagstårta och lite bulla. Satt och surrade en stund innan jag åkte till nattens boende. Det blev väl en 2-3 timmars slappande med dator och tv (pratade med S bland annat, vilket kändes riktigt skönt) innan jag placerade mig i "ryggläge" framför tv:n. Hade väl halvt som halvt somnat redan när telefonen ringde och jag fick instruktioner om att påbörja matlagning. Eller ja, jag skulle koka vatten. 2/3 av en kastrull, med buljongtärningar och lite olja. Höhö, jorå, detaljinstruktioner klarar jag av. Och det var faktiskt gott med mat. Jag var ganska troligt mer hungrig än vad jag trodde att jag var. Nåja. Det blev en stunds gemensamt tv-tittande innan sömnen hälsade på.

Och tro det eller ej, jag sov. JAG SOV! Jag vaknade väl kanske 3 gånger under natten, en gång för att säga hejdå, men annars somnade jag om rätt snabbt och så sov jag. Och jag sov GOTT. Det känns så overkligt. Jag kan väl iofs inte påstå att jag vaknade utvilad, det blev ändå för få timmar, men ändå.

(Sen att jag inte hade nån röst när jag vaknade till på riktigt, och fick åka till vårdcentralen och träffa en torrboll till läkare som bara skrev ett recept och skickade iväg mig, det är en annan historia.)