Eftersom jag är en sån list-nörd så är ju detta helt klart ett måste...!

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag hade på mig en Timrå-mössa. Men det var innan jag visste att det var en Timrå-mössa. Sen tog jag av den.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag hade inga nyårslöften förra året. Det brukar vara tryggast så... :)

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, Therese och Anders fick lilla Nellie :)

4. Dog någon som stod dig riktigt nära?
Nej och tacka gudarna för det..

5. Vilka länder besökte du?
Små-land. Det räknas väl?

6. Är det något du saknar år 2010 som du vill ha år 2011?
Fritid? Närå, men klart det alltid finns saker man saknar men ingenting som jag komma på på rak arm

7. Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
25 augusti, det var då jag blev dumpad för första gången.

8. Vad var din största framgång 2010?
Just i skrivande stund så kan jag faktiskt inte komma på nån större framgång värd att nämna. Jag får väl återkomma om jag kommer på nåt.

9. Största misstaget?
Jag vet precis vad det är... Nu kvittar det väl iofs, men just då... Nej, jag är inte sån. Tänker dock inte skriva mer än så!

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag har varit sjuk väldigt mkt. Jag hade bland annat hosta i 1,5 jävla månad i somras, inklusive tappade rösten. Sen att jag hade egenorsakad åkomma såsom kliande ben pga "vaxstrips" det ska väl kanske inte räknas, men FAN så jobbigt var det. Sen är ju historien om mina axlar, rygg och handleder en följetong som lär följa med till 2011 med, även om Stefan faktiskt lyckades massera mig så att jag har väldigt mkt mindre ont i ryggen nu än förut! :D <3

11. Bästa köpet?
Är man sinnessjukt materialistisk om man säger datorn? Isf säger jag inte datorn, isf säger jag nåt annat... JO, TV-abonnemanget till Andreas så att han kan se Discovery och Discoverys HD-kanal kvalificerar sig lätt till toppen även fast det inte var nåt jag köpte till mig själv. Att se honom så glad är värt varenda krona i hela världen. <3

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Om man räknar med pågående avbetalning så är det mammas bil om jag köpt. Den betalas som sagt fortfarande av, och kommer så göras ett bra tag framöver.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Alla underbara dagar med mina underbara vänner och familj... Bland några ska nämnas Andreas och Stefan, Pinnen, Ninnie och Joanna

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Crossfade - Cold. A's väckningssignal som jag vaknat till så ruggigt många gånger

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Det har pendlat otroligt mkt sett över hela året, så jag kan faktiskt inte säga varken det ena eller det andra. Fast om det lutar åt nåt håll så får jag väl ändå säga gladare skulle jag tro!

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Tagit vara på den lilla lediga tid som man haft. Nu blir det ju mest att man sitter hemma och är trött och gör ingenting, när man hade kunnat gjort så mkt annat. Typ träna...

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Ätit skräpmat, haha.

18. Hur tillbringade du julen?
Vaknade hos Andreas, slog in julklappar tills allt var klart, sen hem, slöa, åkte till moster, åkte till mamma, åkte till pappa, åkte hem. Sen var det koma.

19. Blev du kär under 2010?
Jepp

20. Favorittidning?
Ridsport

21. Favoritprogram på TV?
Greys Anatomy! :D

22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nope, hatar fortfarande samma person lika mycket som tidigare.

23. Bästa boken du läste i år?
Men gud, har jag ens läst nån bok i år!? Det får väl bli "10 i manegen" då.... HAHA! (En bok om att hålla ridlektion)

24. Största musikaliska upptäckten?
Um... Spotify! Kommer inte ihåg om jag hade det 2009 faktiskt... Det kanske jag hade. Fast jag hade nog knappt använt det. Nu kan jag knappt vara utan det. Det är väl en musikalisk upptäckt om något?!

25. Något du önskade dig och fick?
Massage ^^

26. Något du önskade dig men inte fick?
"Offentlighet". Men det var väl lika så bra.

27. Årets bästa film?
Hmm... Många bra filmer blev det. Jag har ju blivit Harry Potter-nörd, så det var ju en höjdare. Annars var  The Ugly Truth en RIKTIG höjdare med. Även The stoning of Soraya M. Awesome.

28. Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Det var lite folk på besök o så. Hade en del annat i huvudet så det var väl kanske inte bästa födelsedagen jag haft, men 26 blev jag ändå, varesig jag ville eller inte.

29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ja självklart. Diana hade kunnat fortsätta leva, Pinnen hade kunnat stanna kvar i Sundsvall och ** ** **** ****** *** ** **** **** ***** *******....

30. Vad fick dig att må bra?
Känns som att det är samma svar på denna som på nr 13. Och jag vet att jag upprepar mig, men en av de personer som verkligen får mig att må bra, som finns där i ur och skur, som ger de varmaste kramarna som man någonsin kan få, det är "min" älskade Andreas. Man kan inte önska sig en bättre vän. Det är han som har plockat ihop bitarna när jag börjat falla isär och det är han som får mig att skratta när allt känns eländigt. Och det är han som får en bra dag att bli så otroligt mycket bättre.
Missförstå mig rätt, ni andra är underbara med. Mamma, pappa, syrran, ni får mig alltid att må bra. Mina underbara vänner. Pinnen. Katterna. Stefan, förstås. Ni är allt annat än bortglömda, alla har en speciell plats i mitt hjärta, och kommer alltid att ha det!

32. De bästa nya människorna du träffade?
Har väl inte träffat speciellt mkt nya människor, med för att nämna två som jag kommit bra mkt närmre så är det ju Ann-Sofie och Emelie från teamet. Helt underbara människor :) <3

33. Årets besvikelse?
Oj vad ska man säga... Jag säger väl "alla försämrade villkor". Ni som vet, ni vet precis vad jag menar. Jag har skrivit om det i storebrorsbloggen. Kanske är fel att kalla det årets besvikelse, men det är åtminstone i trakterna av rätt ämne.

Igår innan jobbet så var alltså jag och A och kollade till bilen, hackade bort lite is och sådär. Under tiden jag höll på med det så hade jag slängt in handväskan i bilen, för att slippa hålla i den eller ha den på backen.

Nu helt plötsligt så fick jag VÄRLDENS panikkänsla - jag har glömt handväskan i bilen! Oh my god! (typ). Det om slog mig sekunden senare var att den ju står precis framför mig på skrivbordet, och att jag dessutom burit den med mig både till och från A igår och idag och till och från affären med mer. Det är inte klokt vad hjärnan kan spela en spratt emellanåt.

För övrigt kom jag till jobbet sent idag. Sånt som händer. Mysig morgon ändå. Enda nackdelen (hrm) är att jag från igår knappt har någon röst. Hostar och låter som en annan krake, eller drake? Nåja. Finns ju för all del fördelar med det med, igår fick jag sitta och regga ÅF-avtal större delen av dagen, och idag sitter jag och besvarar mail. Men det är ändå drygt att inte har nån röst, man känner sig ju lite skum. Nåja, nu ska jag gå ner på Hemköp och köpa lite nyårsgotta att lyxa till med sista arbetsdagen på 2010. Återkommer senare med lite nyårslöften och årskrönika..!

Kvällen blev riktigt bra igår. Mötte upp A efter jobbet, åkte och handlade (har jag någonsin sett ut mer som en packåsna? Mannen i kassan fick sig ett gott skratt iaf!) och sen åkte vi till Pinocchio och skaffade mat. Vi åkte hem till honom, intog maten medans vi kollade på The green mile på TV8, och sedan gick vi o la oss. Med undantag för när han fick för sig att knåpa sönder min rygg så vart det en klart angenäm kväll.

Klockan fyra imorse ringde hans alarm. Han snoozade på det bra länge, och jag sa tillslut att "Jaha, det blev inte så mkt ledigt för dig ändå?" (Han skulle haft semester den här veckan). Jodå, sa han, det är ett förinställt alarm. Han skulle minsann inte kliva upp. Men herregud - vem snoozar kl 04 om man är ledig?! Då stänger man väl av alarmet omedelbums och somnar om!? Nåja. Vi låg vakna och surrade en stund, men sedan somnade vi båda om igen.

När jag sedan vaknade vid halv 10-tiden, då var A nybadad och renrakad och luktade allmänt gott. Myyys. Sånt uppskattas ju, mums. Det blidde iaf frukost, lagomt avancerat, och sedan blev jag introducerad till Super Mario Bros Wii. Men herreguuuuud va kul det var! Skämtar du att man fick nostalgi-kick eller?! A däremot skrattade åt mig - jag låg på mage på hans säng, med benen upp mot väggen. Och i takt till musiken så "viftade" jag med benen och diggade med överkroppen. Han sa att det minsann var en härlig syn, "Det där borde man ju nästan filma!" Humpf. Jag gjorde det ju inte med flit. Och jag gjorde det fler gånger. Han skrattade högt varenda gång jag glömde att hålla mig stilla. Well well, klart man kan bju på lite underhållning så här en torsdagförmiddag innan jobbet.

Man vart ju lite fast, men eftersom vissa av oss (läs: jag) skulle jobba så var det väl bara att börja göra sig klar. A skulle göra en utflykt till birsta för att köpa lampa, så jag hängde på honom ut till bilen för att kolla om det var snö i fälgarna som hade gjort gårdagens bilfärd så skumpig. Det var det - det var en hel del is in vänster fram. Finemang. Hackade loss det och sedan fick jag skjuts till jobbet.

Ikväll känns det inte lika "petigt" ifall han är hemma eller inte, för om han inte är hemma så ska jag spela Super Mario... Moahahahha! Jag är besatt, jajjamen.

Nu: Jobba.
Tjingeling!

Jag har fått två sms ikväll som verkligen fått det att sprida sig en bra känsla i hela kroppen. Sånna sms borde man få flera av vaaarje dag, don't you think? :)

Nu ska jag bara göra klart det sista här på arbeit och sen ska jag gå hem till A, fick nämligen nyss ett sms med innehållet "Vad vill du ha för middag?". Och då blir man ju lixom glad :) För jag är ju lixom hungrig :)

Hejdååååå för ikväll.

Hon har smittat mig med hosta, så nu hostar jag med, och har ont i halsen.. Dumma! Näää, nu ska vi inte vara sån. Det är nog inte systers fel, men det är skönt att ha nån att skylla på ;)

Sen var det ju det där med bilen. Nu går den lite sisådär, idag höll jag stadigt 70km/h hela vägen hit, för så fort jag kom över den gränsen så började bilen skaka. Jag tog mig hit iaf, och nu ska jag sova hos A inatt. Får väl ta mig en titt imorn och se om det är nåt jag som idiot kan fixa till. A själv trodde att det var obalans iaf, och att det kunde ha kommit snö innanför fälgen eller nåt sånt. Han trodde dock inte att han skulle vara hemma varken idag eller imorn, så då får jag klara mig själv. Funkar väl det oxå, även om jag väldigt väldigt gärna hade behövt en kram från honom just nu.. Finns väl iofs en till persons kram som skulle funka, men känns som att det är mindre hopp där.

Nåja, fem minuter kvar av lunchrasten, och jag ska rycka fram Ann-Sofies filt ur hennes skåp, för nu börjar jag minsann frysa med. Kanke var vaktis som fick igång fläktarna, synd. Tyckte det var så varmt och mysigt här, men inte nu längre. Typiskt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. Känns som att det finns två typer av sista ögonblick;
- De man vet om är sista gången man gör ngt
- De man inte vet förrän i efterhand, att det är sista gången.

Instinktivt så associerar jag "ett sista ögonblick" med ett ögonblick man kommer att sörja; sista gången man träffar en människa eller ett djur, eller när man lämnar någon, eller blir lämnad själv. Sedan slog det mig att ju självklart kan vara något positivt med. Som till exempel det ögonblicket då man lägger ner pennan efter sitt livs sista skriftliga prov eller uppsats och bara känner total lättnad över att det är över.

Fast hur jag än vrider och vänder på det; när jag tänker på ett sista ögonblick, då är det att lämna något eller någon bakom sig, som man egentligen inte vill lämna. Och det ger mig även en otroligt tung känsla i hela kroppen, och det är inget jag vill känna just nu, så därför tänker jag inte skriva mer om detta.


Eller jo, en sak till bara. Det här ÄR ju faktiskt ett sista ögonblick, för nu är utmaningen slut! På gott och ont. Jag höll ju inte rutinerna så jättebra alla gånger, men tycker att jag får hyfsat godkänt ändå. Tack o hej, leverpastej!

Samåkte med den trevlige Fredrik och en annan TV-supportare från ett annat team (John) hem från jobbet igår. Eftersom vi alla jobbade stängning och jag nu är väl medveten om vilken tid bussen går, så erbjöd jag Fredrik skjuts till stan, och John lixom följde med på köpet. Inte mig emot. Förr-förra gången som Fredrik åkte med mig så gav han mig hela 100 kronor som tack för skjutsen, vilket egentligen är dubbelt så mkt som vad det kostar enkel resa mellan Sundsvall-Härnösand, så därför har jag inte heller något emot att skjutsa honom "hela vägen" till Skönsmon (det är ju inte sååå vansinnigt långt ju).

När vi hade släppt av John vid Navet så började Fredrik prata om samåkare och deras "skyldighet" att betala för sig. Han sa att det finns några personer som samåkt med honom vid flera tillfällen men som aldrig betalat en spänn. Som om de tycker att de ska åka gratis bara för att de ändå plockas upp "längs vägen" och alltså inte utgör någon omväg. Vi pratade även om vems ansvar det är att ta upp ämnet om betalning. Han tycker att det är passageraren som ska erbjuda sig att betala, eller åtminstone ta upp frågan om ersättning. Jag håller väl med honom till viss del, men jag är samtidigt en sån som nästan "skäms" för att "kräva" pengar av mina vänner. Och då kan man ju även fundera, ska de fortfarande betala om det är jag som erbjuder dem skjuts, än om de själva ber om att få samåka?

Jag är kluven. Men visst tycker jag att man kan betala för sig. Eller om man har någon slags deal att man turas om att köra eller så, eller på annat sätt byter tjänster, men annars... Känslan blir väl lite "varför ska de åka gratis men inte jag?". Men som sagt, samtidigt tycker jag inte om att vara den som i efterhand kommer och säger "jaha, men då blir de här X antal resorna Y antal kronor som du ska betala mig". Det känns som att det borde man ha kommit överens om från början.

Gaah, aja, nej jag orkar inte nu, det snurrar till det för mkt i mitt huvud. Nu ska iaf jag och den lilla röda bilen ta oss till Haga där vi, jag och Joanna, ska se Modo få stryk av Luleå. Det känns ju alldeles strålande bra! Men men, ska bli kul att se match igen ändå, hoppas jag!

Tjing.

Hum, snacka om att ha hamnat i otakt efter jul. Men men. Here goes!





BohmanFTW : Elsa Bohman från Jönköping, skriver om sig själv, sin ponny Boss och deras framgångar. Följer den för att "hålla koll" på hur det går för dem, för att se bilder, och få lite uppdatering från Vissmålen emellanåt :)

Conetti : Min kära syster! Är ju lite dålig på att uppdatera, men då och då kommer det nåt inlägg, och syster har alltid nåt spännande att säga... :)

Emmas Form : Barndomsvännen Emmas blogg är väl både en personlig blogg och en temablogg, men eftersom jag följer den av det personliga innehållet så får den finnas med här. Hon bloggar om träning, kost, hälsa och förstås då en del personlig, här kan man få sig tips om både det ena och det andra!

Kamilla : En dansande föredetta forum-moderator, som jag kom i kontakt med genom modos forum för en herrans många år sedan, känns det som. Skriver väl mest om vardagliga ting (när hon inte bjuder på en hel norsk julkalender vill säga, hehe) och har grymt fina foton emellanåt!

Hästfocus : Det här är väl egentligen också en kombinerad personlig och tema-blogg. Det är Lisa och Hanna från Vissmålen, Jönköping, som bloggar om sina ponnysar och livet i allmänhet. Dessutom har de sjuuuukt fina bilder och jag får världens vissmålen-längtan när jag ser dem... <3

Lady Dahmer : Den här personen känner jag inte what-so-ever. Men hon har ett roligt sätt att skriva och ett annorlunda sätt att se på saker och ting. Skriver om vad som faller henne in, och är inte rädd för att säga vad hon tycker.

Mitt nya jag : Madde lärde jag känna genom Ridskolepedagogutbildningen där vi gick i samma klass! Nu skriver hon inte så ofta, men håller ändå koll för att se vad som händer i hennes liv! Saknar!

Miss Pepper : Här skriver Maggan om lite allt möjligt och smått och gott. Maggan var den som "presenterade" mig för Pinnen, har mycket att tacka henne för en underbar tid med Pinnen... <3 Gillar Maggans blogg iaf, hon har bra saker att säga!

Monstermalla : Ännu en personlig blogg där jag inte har en susning om vem personen bakom tangentbordet är. Men detta har ändå blivit en av mina absoluta favoritbloggar! Hon skriver otroligt bra och har humor i vartenda inlägg. Nu har hon "jullov" från bloggen, men ser fram emot återkomsten!

Salibe : Mina gamla arbetskollega Sara från Arkivservice-tiden! Those were the days... :) Sara bloggar om allt möjligt som händer i hennes liv, kul att hålla lite koll... :)

Villa Kungsnäs : Madde och Mattias blogg som började i samband med deras husbygge. Nu uppdateras den sporadiskt och sammanfattar då allt nytt som hänt på "gården" sen sist :) Kul att se!






Havrepucken : En hockeyblogg (Modo of course) som dock inte har blivit uppdaterad på ruggigt länge nu. Tråk. Men den är bra iaf, killen är duktig på att skriva och har alltid nån intressant synvinkel om det som händer och fötter.

Nevnarien : Detta är en jönköpingstjej (som jag för övrigt inte känner) som skriver mkt om fotograferande, men det som gör att jag följt hennes blogg i flera år nu är just hennes fotografier. Helt otrooooliga bilder, hon är helt grym. Jag tappar andan varenda gång hon fotat nåt. Mig vara mycket imponerad...!

Jalle - En fanatiker : Well, klart jag följer Stefans hockeyblogg när han väl skriver nåt. Nu går det dock långt mellan gångerna, men jag håller ögonen öppna ändå, TROTS att det är en timrå-blogg (tvitvitvi) ;)

---

Märks det att jag föredrar personliga bloggar över temabloggar eller? :) Jag följer fler bloggar med, faktiskt. "Prenumererar" via RSS så jag behöver dock inte gå igenom jättenoga för att se vart det uppdaterats och vad jag har missat. Vissa bloggar har jag valt att inte ta med här av ett specifikt skäl - designen. Jag kan inte rå för det, men om en blogg har ett intressant innehåll men en urjobbig design, då tappar jag ändå intresse rätt snabbt. Tyvärr! Mörk text på mörk bakgrund? Sorry - huvudvärk. Skrikiga skräniga neonfärger? Nej. Extremt mkt reklam? Nej tack. Störig bakgrundsmusik som man får leta i en halvtimme för att kunna stänga av? Hell no. AlltextiettendasveputanskiljeteckenäroxåettHELVETE. Så nej på den med.

Nej, tacka vet jag bloggarna ovan (och min egen såklart, höhö), se och lär!

PS, det är om min blogg var ett skämt. Den är inget skolexempel. Men troligtvis inte den sämsta i världen heller. Ds.

Egentligen tycker jag att jag redan behandlat detta fantastisk upp-peppande ämne, så jag tänker högaktningsfullt skita i dagens inlägg och hänvisar istället till "dåliga saker som jag är bra på", som jag lyckades klämma in i ett tidigare ämne.


Dag 28 - Det här saknar jag
Klämmer in detta ämne här med, blir ju så himla kort annars. Och så kan vi ju inte ha det. Jag har dessutom flera minuter rast kvar, så varför inte.

Jag saknar: obegränsat med pengar. Nej, skämt åsido, jag saknar Jönköping, JFK, Vissmålen och människorna där. Det börjar bli längesedan jag var ner, borde kanske försöka planera in någon resa framöver? Fast ska man bo på Vissmålen så är det ju bättre att åka när det är lite varmare ute, är så SJUUUKT kallt att bo på Kullen annars. Sova med skoteroverallen på, typ. Hua. Jag saknar Ninnie som fan. Bäst-unge. Jag saknar Viktoria, Jessica, Elin och alla andra fantastiska ungdommar på Vissmålen. Mina gamla elever. Hästarna där.

Jag saknar Diana. Något går sönder i mig varje gång jag tänker på att jag aldrig hann säga hejdå. Jag saknar Pinnen. Men han lever ju åtminstone.

Jag saknar tiden då Modo spelade bra och man slapp oroa sig för kvalserien.

Och sist, men verkligein inte minst, så saknar jag DIG.

Det gick ju rätt så bra att ta sig till jobbet idag. Men det är faktiskt inte speciellt kul att köra på E4:an en sån här dag. Det känns lite chicken-race över det hela. Även fast det är dålig sikt och dåligt före så ska folk ge sig fan på att köra som om det vore sommarväg. Full fart och självklart måste man köra om nån som kör lagligt. Det gör mig stressad. Om man nu ska erkänna hur man kör, så kör jag hellre liiiite fortare än vad jag egentligen skulle vilja (men alltå inte så fort att jag känner att jag tappar kontrollen), bara för att undvika att bli omkörd av nån fartblind dåre med sommar-hjärna.

Nu när jag var på väg upp så låg det en Volvo framför mig. Framför Volvon körde en Saab. Båda bilarna var modell nyare. Och de körde som jävla stolpskott båda två. Den ena körde om. Bromsade lite längre fram, troligtvis för att personen som körde insåg att det var dålig sikt. Då kör den andra bilen om. Sedan får den bilen bromsa, och då kör återigen den andra bilen om. Helt vansinnigt! Svårt att bara inse att det ÄR dålig sikt och dåligt väglag, och hålla sig på sin plats? Nej, viktigt att ligga först. Okej att man slipper den värsta snöröken, men ändå. Idioter.

Jag tycker ändå att jag tog mig upp kontrollerat och säkert. Men det känns ju nu när jag kommit fram att jag nog satt och spände mig en hel del, är skakig i musklerna. Och värre blir det väl när jag ska åka hem. Snö, dåligt väglag (antar jag) och dessutom den trevliga faktorn mörker. Nåja, det går säkert bra.

Sen ville jag bara säga att bilen startade som en klocka imorse. Inte en antydan till att inte starta. Why did I ever worry? Min bil är gullebil! <3

Sen två veckor tillbaka så har jag känt, gällande en viss person, att nu lägger ner. Jag ids inte hålla på med allt velande fram och tillbaka. Det får vara nog.

Det krävdes inte mkt mer än 20 minuters konversation för att ändra på den saken. Okej, jag är fortfarande skeptisk och allmänt negativ. Men det verkar som att jag har "öppnat dörren" igen. Varför gjorde jag så? Det var ju dumt...

Vissa människor har verkligen större inverkan på en än vad man kanske skulle önska. Jag vet åtminstone 2 personer som mer eller mindre kan be mig göra vad som helst, och jag kommer alltid att ställa upp, om jag har möjlighet till det. Även om jag skulle bli behandlad som hundskit tillbaka. Fast nu  vet jag iofs att dessa två personer inte skulle bete sig så, eller ja, åtminstone inte den ena. Den här gången nämner jag inga namn, inte ens någon begynnelsebokstav. Det skulle bara bli fel.

Nej, om man skulle ta och försöka sova lite igen. Jag gjorde ett försök förut men jag hade så sinnessjukt ont i ryggen så det gick inte att hitta nåt skönt sätt att ligga på. Svanken dödar mig, fy fan. Massage? Jo men gärna. Haha! Nu har jag iaf haft vetekudden där en stund så jag hoppas att det går bättre . Känns liiiite mer avslappnat iaf, så jag hoppas det håller i sig även i horisontalt läge.

Imorn... Jobb... Ja för all del. Jag hoppas cheferna hållit sitt ord och låter mig behålla min fasta plats. Annars kommer imorn att bli en dålig dag. Håll tummen för mig...

Nej, jag har inte dött av för mycket julmat eller under all snö som kommit idag. Det har mer varit konstant koma sedan jag kom hem i fredagskväll. Verkligen koma, alltså. Jag har varken orkat, eller haft viljan, att göra nånting alls. Tror inte ens jag pratat med någon, med undantag för några få msn-konversationer och sms. Jag har helt enkelt inte varit på humör. Är väl inte det nu heller, iofs. Så därav bristen på bloggande. Fast jag tror inte någon har haft tid och ork att sakna det heller, man har ju oftast fullt upp på julen.

Något som jag däremot har hunnit med att göra är att frysa... Men inomhus där ingen ser mig så kan jag ju använda mössan jag fick av A (märket har jag dock behövt redigera bort för att kunna visa på bild), och sedan har jag ju handledsvärmarna som jag fick av mamma med, gulle!

Well well. Imorn är det dags för jobb igen. Ska bli intressant att se hur mkt det kommer snöa inatt, och hur smidigt det kommer bli att ta sig till jobbet imorn. Är det inte fantastiskt att pendla, så säg... Vet faktiskt inte vad jag föredrar - enorma mängder snö eller den fantastiska kylan som var förra veckan... Jag gillar inte nåt av det. Eller ja, jag gillar snö, men i måttlig mängd.

Nåja, nog babblat. Trots noll blogglust så lyckas jag alltid ordbajsa fram massa mer än vad jag har tänkt mig, utan att ens reagera över att jag gör det. And here I go again.

God fortsättning.

Jag tycker det är jobbigt med jul. Det är så omständigt och stressat och besvärigt, och bara en massa skräp på tv (det gäller att prioritera rätt, eller hur?). Man ska hinna träffa alla och det ska ätas och traditioner ska genomföras. Jag blir ganska snabbt uttråkad. Kalle funkar, maten - okej, det finns ju ändå en hel del gott. Tomte - nej, jag är inte fem år och det finns ingen i släkten som är liten nog att tro på tomten. Kan du vissla Johanna och Karl-Bertil? Absolut inte. Missförstå mig rätt, det kan vara mysigt, men jag blir ju så rastlös. Jag vill få det överstökat. Jag ser inte jul som så mkt mer än vilken annan dag som helst. Men jag har full respekt för de som vill fira den, och då även på det sätt som de väljer att fira den.

Denna julen började ändå bra mkt bättre än vad jularna brukar göra. Jag gick hem till A efter jobbet igår. Det tog några timmar innan han kom hem, klockan var väl omkring 20:30 kanske, och när han väl gjorde det så var det ungefär VM i julklappsinslagning som gick av stapeln. Han hade varit och köpt alla sina julklappar, ca 30-35 stycken (!!!) och eftersom jag gillar att slå in paket så är det klart man ställer upp. Vi (jag, faktiskt) pausade omkring 23-tiden då han hade varit nere och köpt mat åt oss. Det blev en stunds halvkoma framför tv:n innan jag insåg att jag hade två alternativ: somna väldigt omgående eller fortsätta hjälpa honom, som jag erbjudit mig. Up and at'em, och jag fortsatte med inslagningen till 00:30 eller nåt sånt. Då avbröt han mig mer eller mindre handgripligen och sa att nu sover vi.

Well, det blev väl inte riktigt så heller, vi var vakna ett tag till med TV:n på, och somnade väl istället runt halv tretiden. Men innan vi somnade så hade vi lite julklappsbyte. Han fick ett digital-tv-abonnemang av mig, så att han ska kunna se på Discovery och/eller Discovery HD Showcase närhelst han känner för det. Och så fick  han även en "TV-modul för HD". Abonnemang från Com Hem, of course. Jag må vara partisk som jobbar där, men jag tycker de har en helt klockren tv-tjänst, och jag har inga problem att rekommendera den till folk. Sådetså.

Tydligen så har även jag varit snäll i år. Vem hade kunnat ana? Jag har ju sedan tidigare fått Soduko-boken med 365 olika "kryss". Bara den var jag mkt lycklig över! Hur som helst, när han kom hem med sitt lass av julklappar så bad han mig blunda. Sagt och gjort. Jag blundade. Han satte en mössa på mitt huvud. Tog av mig mössan och tittade på den. ETT JÄVLA TIMRÅMÄRKE?! Morr... Han bara skrattade. Onda människa. Han hävdade att eftersom det var en present så måste den användas. Kan säga att jag protesterade både en och två gånger.

... och han ska föreställa modoit ... suck.

Som jag skrev tidigare idag, han ska vara glad att han har innestående pluspoäng, annars hade det fan varit kritiskt läge! Nåja. Som sagt, senare på kvällen var det dags för de "riktiga" julklapparna. Och han hade fått sina. Mina var inte inslagna, men vad gör väl det? Han bad mig blunda - and so I did. Han la en förpackning i mina händer. Jag fick gissa, och gissade på ett spel, eftersom han tidigare på kvällen frågade om det var ett Xbox 360 som jag har... ;) Jag fick Guitar Hero - Warriors of rock! :O Herrejisses, de där spelen kostar ju multum.. Åh, lycklig Erika... :) Men tydligen var det inte slut där. Han kom med ännu en låda. Denna kunde jag dock inte gissa vad det var. Fick lov att titta. En sån omvandlare som jag har tänkt köpa! En sån som man kopplar mellan dator och tv, så att man kan se på dator-grejer genom tv:n utan att behöva bränna ut det först! Åhhhh älskade vän. Jag vet ju dessutom vad den kostar. Herregud. Han är verkligen alldeles för generös... Man blir ju som generad. Och jag vet att prylar inte har något med "känslor" att göra, men han får mig ändå att känna mig så omtyckt. Jag var den med tredje dyraste klapparna sa han. Och då var en av de dyrare klapparna ändå ett "arvegods" som han han själv haft tidigare men som nu skulle få ny ägare. Åhh det känns dumt på ett sätt, han behöver på inget sätt lägga ut så mkt pengar på mig... Det är lixom onödigt. Men jag är inte otacksam, jag är OTROLIGT glad över mina julklappar. Med undantag för timrå-mössan då, men man får väl ta det onda med det goda.. ;)

A var uppe redan vid 8-tiden och åt frukost, han hade många paket att dela ut under dagen sa han, och eftersom vi inte blev klara på kvällen innan så var det ju en del kvar att pyssla med. Han kom iofs tillbaka och la sig en stund till sen, och det slutade med att det blev ungefär tre gånger så mkt stress när vi väl tog oss upp och gjorde nåt vettigt av tiden. Klockan var väl nästan 11 innan vi kom iväg "hemifrån", och sedan fick vi dessutom pula med startkablar och grejer för att hans bil skulle komma till liv.

Så, som sagt, för min del började "julfirandet" på bästa möjliga sätt, med en underbar vän och massor med mys. Vem kan önska sig mer?

Sådärja, då var "Trolltyg i tomteskogen" avklarat! Kult!

Tänkte bara titta in lite snabbt och önska er God jul! Hade först tänkt avslöja vad jag fått i julklapp so far med, men jag tror jag tar det senare. Ska strax åka iväg och hämta syrran och Niklas och sedan åka ut till min moster i Matfors för att fira lite jul.

Men apropå julklapparna från A så kan jag ju åtminstone säga så pass mycket - två av dem är UUUNDERBARA och klockrena, men den tredje... Allt jag kan säga är; Hur FAN tänkte du här?! Elaka skrälle...! Tur att han ligger på plus sen tidigare, annars hade jag nog måstat avsluta vänskapen.... ;)

Jag har egentligen skrivit om det här ämnet förut, eller iaf delvis. I inlägget om saker som ni kanske inte vet om mig, så skrev jag att jag är rädd mer eller mindre konstant. Fast det finns ju fler saker jag är rädd för med. Höjder. Ormar, spindlar och andra otäcka odjur. Att få sparken. Att få motorstopp mitt på motorvägen. Att krocka med vilt. Att bli flintskallig Att dö på ett plågsamt sätt. Att någon jag känner och älskar ska dö. Att få skäll. Att inse att jag faktiskt inte kan sjunga alls. Att komma försent. Att bli bedragen (nu är ju inte det aktuellt på det sätt som jag är rädd för, så det är ju skönt med en sak mindre att oroa sig för). Att modo ska hamna i kvalserien eller allsvenskan.

Nån som behöver fler förslag på sånt jag är rädd på? Det är rätt tydligt att jag inte är helt normal va?

Det slog mig precis att de inlägg som jag började skriva faktikt kan "kopplas" till dagens utmaningsinlägg. Så vi kör väl på det! Gör två flugor på smällen, så att säga. Det är alltså "en första" (och förhoppnignsvis sista?) gång som jag upplevt ngt liknande


En oönskad friare

Det är inte ofta man (okej, man = jag) man råkar ut för att någon man dejtat helt enkelt inte vill släppa taget. Det är lite frustrerande faktiskt. Man får ett sms, "Jag saknar dig... saknar inte du mig?". Och trots att jag är så sinnessjukt konflikträdd (och rädd för att såra folk) så har jag hela tiden sagt att nej, det gör jag faktiskt inte, att jag inte kan ge det svar han vill ha för jag känner helt enkelt inte så... Detta har trots allt pågått nu i snart ett år.. ungefär 11 månader, eller nåt sånt, och det känns som att han borde släppa det här nu... Det hade varit en annan sak om jag hade "hållit honom på kroken", men det är ju det jag verkligen inte vill göra. Fy så oschysst det är att göra så, om man inte har de rätta känslorna.

Satt och spotify-lyssade nu på lunchrasten och "råkade" höra en väldigt passande låt. Lyssna kan ni göra på respektive ikon här nedanför!



Timoteij - Glöm mig

Nu trodde du att jag ville nåt mer,
Och orden jag sa dom menade jag, men bara ett tag.
Och nu ser du en fortsättning och väntar dig mer.
men då det var då det var igår, idag är idag
jag vet att de gör ont och det gör ont i mig
när jag kan se nu vad det är som händer med dig

Men tro mig, tro mig, de var aldrig illa ment
släpp mig, släpp mig, innan det är försent

Glöm, glöm att jag finns glöm alla ord alla du minns
Glöm de vi har gjort och vad du trott
Släpp de som hänt och sudda ut allt du känt.
Glöm allt de vi aldrig haft
Glöm glöm glöm mig
om du kan

Vist kan de va svårt med alla ögon som ler
De finns alltid nån som drömmer om nån och hoppas på mer
Jag gjorde kanske fel som lät det bli vad det blev
Men när man är vild då hettar det till
du vet hur det är

Så tro mig, tro mig, de var aldrig illa ment
släpp mig, släpp mig, innan det är försent

Glöm, glöm att jag finns glöm alla ord alla du minns
Glöm de vi har gjort och vad du trott
Släpp de som hänt och sudda ut allt du känt.
Glöm allt de vi aldrig haft
Glöm glöm glöm mig
om du kan

Well, faktum är att jag har rätt lätt för att gråta. Det tror jag de flesta vet iofs. Däremot så är det inte så ofta jag gråter för att jag är ledsen. Jag gråter när det blir för mkt känslor, sedan spelar det ingen roll om det är lyckliga känslor, eller nedstämda känslor, jag gråter ändå.

Framförallt så gråter jag när jag blir arg. Stressad med. Men jag vet att det är lätt att förväxla arga och stressade jag med det ledsna jag, och det kan störa mig. Jag förstår att det är svårt för andra att veta skillnad, men JAG vet skillnad, och jag önskar jag kunde visa skillnaden för andra med. Jag blir sällan arg, så jag vet inte riktigt hur jag ska ge uttryck för det, och då blir det istället att jag gråter. Puckat. Men sån är jag. Knepig. Och "grinig".

Ja just det. När jag är trött har jag oxå vansinnigt lätt för att gråta. Det räcker väl ungefär med att man tittar på mig på fel sätt så inbillar jag mig att jag är hatad, och då brister det.

Självklart finns det fler saker som får mig att gråta, men börjar jag skriva om sånt då kommer jag sitta här och böla innan inlägget är slut, och det orkar jag inte. Jag är redan trött och om någon kommer ihåg stycken ovanför så kan ni ju lista hur hur lång tid det tar innan syndafloden kommer igång.

---

Nåja. Tiden går och utmaningen börjar faktiskt lida mot sitt slut. Det kommer nog kännas lite tomt när jag väl är klar, men då får ni nöja er med att läsa om min tråkiga vardag istället.. ;) Insåg idag hur lite "vardagsbloggande" det blivit, men verkar inte som att nån klagar så det är väl bra (???) det då.. :)

Hur som helst, här kommer en sammanfattning av utmaningen so far, om det är så att ni missat nån del.

Dag 01 - Presentera mig själv
Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - Mina föräldrar
Dag 04 - Det här åt jag idag
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Min dag
Dag 07 - Min bästa vän
Dag 08 - Ett ögonblick
Dag 09 - Min tro
Dag 10 - Det här hade jag på mig idag
Dag 11 - Mina syskon
Dag 12 - I min handväska
Dag 13 - Den här veckan
Dag 14 - 10 saker du inte vet om mig
Dag 15 - Mina drömmar
Dag 16 - Min första kyss
Dag 17 - Mitt favoritminne
Dag 18 - 10 dödssynder
Dag 19 - Detta ångrar jag
Dag 20 - Favoritsaker
Dag 21 - Det här är jag bra på
Dag 22 - Det här upprör mig
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Dag 25 - En första
Dag 26 - Mina rädslor
Dag 27 - Mina dåliga sidor
Dag 28 - Det här saknar jag
Dag 29 - Bloggfavoriter
Dag 30 - Ett sista ögonblick

Dum och Dummare trängs med varandra för att få plats

där jag slår in paketen. Kapten är ju SÅ smidig och ska

ligga ovanpå sin bror... Duktig idiot.

 

 

Jag kan bli rätt fascinerad av porr. Och nu pratar jag inte om innehållet i filmerna, utan snarare titlarna på filmerna, och människorna som tittar på dem. Men ja, framförallt titlarna.

Jag satt och skummade lite bland titlarna som man kan, eller har kunnat, beställa via PPV en tid tillbaka. Vad sägs om dessa små godbitar?!

Över 40 Kåt Som 17 - 2
MILFs: Black Safari
Big Butt TV
I Love Big Toys 18 (really, nummer 18?! det finns alltså 17 delar före? jeez)
Deliveries in the Rear 2
Big Milf Juggs
Naughty Amateurs 1
Scandinavian Fuckfest 2
Real Squirting Sluts 6
Rock-n-Roll In My Butthole

När man beställer porr via PPV så kostar de i regel runt 60 spänn. Seriusly, är det inte lättare, och smidigare, att skaffa ett bra internetabonnemang och kolla på porr online istället? Det finns ju så mkt mer att välja på. (Och hur vet du det, kanske du tänker? Men hallåååå, vem vet inte det?) Och det är ju dessutom mer eller mindre obegränsad tillgång till ett fast pris. Men men , alla är vi olika. Vissa vill kolla på tv, andra vill kolla på datorn, och andra förkastar det helt.

Jag bjuder er på Avenue Q - The internet is for porn. Enjoy!

Är det nån som egentligen behöver undra vad, eller snarare vem, som får mig att må bättre? Nej, det är nog inte så svårt att gissa. Min älskade ängel!

Nu är det ju iofs inte bara han som får mig att må bättre. Mamma, syrran och flertalet av mina vänner kan också göra undervärk. Och S med, verkligen, ska nämnas om någon.

Ska man istället nämna en "sak" eller en aktivitet som får mig att må bra (sluta tänka snusk Ann-Sofie!), då är det ju att få massage, att kolla på Greys Anatomy, eller att SOVA! (Och okej, jag erkänner väl då, det finns en viss annan aktivitet som kan få en att må bra med... Höhö!)

Nu finns gårdagens utmaningsinlägg publicerat på http://aliva.blogg.se/storebror . Jag kommer att maila lösenord till er som sagt att ni vill ha det!

Jag hade tänkt skriva detta igår. Men det mesta av det jag vill skriva, det kan jag helt enkelt inte skriva i en officiell blogg. Jag har tänkt göra en lite tillfällig "vid-sidan-av-blogg" där jag ska skriva av mig om detta "känsliga" ämne, men den kommer att bli lösenordsskyddad. Den som känner sig nyfiken får be om lösenord helt enkelt.

Och som ett sidospår så upprör det mig att man inte får skriva om vad man vill bara för att man är rädd att "storebror" ser en. Men men, sånt är livet.

Jag återkommer.

Eftersom jag numera även är kund hos företaget som jag jobbar hos så tänkte jag att jag ju lika gärna kunde bete mig som en normal kund istället för att be någon av mina kollegor. Jag skickade helt enkelt in ett mail till kundservice  med önskemål om den förändring som jag önskade göra, egentligen mest för att se hur lång tid det tog innan det blev besvarat. Det har ju som bekant ringt ovanligt mycket den här veckan och mailköerna har varit rätt ordentliga de med... (Va snällt av mig att göra dem längre?!)

Hur som helst, jag skickade in mitt mail 2010-12-15 kl 15:40, och svar fick jag idag 2010-12-19 kl 15:20. I princip fyra dygn då. Eftersom jag vet hur kön såg ut och hur mkt det har ringt i veckan, så tycker jag det är helt okej. (Jag har ju ändå tre månader på mig innan det hade blivit "kritiskt", så det gör lixom inget.) Fick dessutom ett typiskt standardsvar där hon bekräftat förändring och från vilket datum det gäller. Väl godkänd!

Räknas jag som Mystery Shopper nu? Nej. Bara en helt vanlig, nöjd, kund!

Nu ska jag sätta fart och skriva (och dekorera) mina julklappsrim.

Jag är bra på rätt många saker. Eller rättare sagt, jag är bra på rätt många DÅLIGA saker.

- Jag är bra på att bo och leva i en svinstia. Jag stökar till det nåt så fruktansvärt omkring mig emellanåt, och visst kan jag störa mig på det, men inte tillräckligt för att orka göra nåt åt det direkt.
- Jag är bra på att skjuta saker framför mig. Jag gör det sen. Jag ringer sen. Jag skickar det där sms-et sen. Jag frågar sen. Jag svarar sen. "Sen" är en jäkligt bra tidpunkt, synd bara att den nästan alltid infaller lite för sent.
- Jag är bra på att dra förhastade slutsatser, och hitta på egna eländiga förklaringar på saker och ting, vilket i sin tur leder till att jag jagar upp mig rätt lätt. "Men han sa ju att han skulle åka från stan för över 1 timme sedan... Det måste ha hänt nåt! Krasch eller nåt. Står inget om krasch i tidningen... ska jag ringa? Jag kanske bara inbillar mig... (no shit). Men, tänk om det hänt nåt ändå? Bäst att ringa ändå... Jaha, nej det var inget som hade hänt nej.. nej jag tänkte väl det. Men man måste ju kolla". Ladies and gentlemen ; Min fantastiska hjärna!
- Jag är sinnessjukt bra på (och det här är egentligen den mest tragiska punkten hittills) att trycka ner mig själv. Jag är fullkomligt medveten om att jag gör det, och jag gör det med en "klackspark" så att det ska verkar som att jag skämtar. Allt som oftast är det ruggigt seriöst. Jag vet mina fel och brister, och jag intalar mig själv att de inte kommer att verka så allvarliga om jag kan skämta om dem. Fast egentligen blir de mer verkliga. Va dumt.

Men sen finns det faktiskt saker som jag faktiskt är bra på, på riktigt. Som inte bara handlar om dumheter och sånt man säger för att verka rolig.

+ Jag är bra på mitt jobb. Faktiskt. När motivationen är där den ska vara, då är det inte överdrivet många som slår mig på fingrarna där. Synd bara att motivationen tagit semester. Men det är visserligen ingenting som kunderna märker av - motivationen rör bara min egen effektivitet. När det gäller mina kunder så är de lika nöjda som alltid!
+ Jag är nog ganska bra på att sjunga. Inte "vinna-idol-bra", men jag är inte direkt tondöv heller. Jag har hört mig själv sjunga och tycker inte att det är så jättedåligt (men har självklart hört bättre), och samtidigt intalar jag mig själv att man inte skulle bli utvald som solist i en kör om man hörde till den mindre duktiga skalan. Fast vem vet, det var kanske en "klart alla som vill ska få sjunga solo"-kör, som bara gjorde det av barmhärtighet? :)
+ Jag är ganska bra på att skriva. Formulera mig o så. Ja, jag slarvar en hel del, men jag kan om jag vill. Däremot har jag väl inget direkt användningsområde för det, förutom bloggen då. Och ja, bloggen roar ju åtminstone mig själv!
+ Jag är hyfsat bra på att köra bil. Tycker jag själv iaf. Inte så att jag överskattar min förmåga, utan snarare att jag tycker att jag kör vettigt och har respekt för trafiken. Jag vet att skit händer i trafiken varje dag och jag tar hellre det säkra före det osäkra. Det är en av de saker som jag tycker kännetecknar en bra bilförare.
+ Jag är bra på att passa tider! Fast det kan finnas en negativ del i det med och det är ju att jag oftast är så himla stressad. Men stressen gör att jag allt som oftast är ute i god tid, och är därför sällan sen. Jag hatar att vara sen.  Och det gör alltså att jag är bra på att vara i tid.

Sådär, fyra dåliga saker som jag är bra på, och fem bra saker som jag är bra på. Det gjorde jag väl bra?

Godnatt.

Idag har jag och syrran varit på det däringan "Modell för en dag"-grejen på Aveny. Helhetsintryck en trevlig grej, synd bara att det var så vansinnigt mkt väntan. Emma vart jääääääättefin på typ alla sina bilder medans jag såg ut som ett blockmongo på de flesta av mina. Men det bjuder jag (inte) på! Ni får istället se några av de bilder som faktiskt blev rätt bra :)

Okej, innan ni gör en bedömning så kan det vara värt att veta att de två första bilderna är tagna i någorlunda dagsljus. De två andra är tagna kl 02 på natten, och ni kan ju gissa hur mkt dagsljus det finns vid den tiden. Nej, precis.

Hur som helst så återkommer jag i frågan om hur nöjd jag är. Det känns som att reaktionen på det nya kommer när "chocken" lagt sig. Vem vet, det kanske ser annorlunda ut i dagsljus?

Hej. Jag heter Erika. Jag är materialistisk. Jag tycker om saker och prylar och det finns mycket jag vill ha, och mycket som jag redan har skulle jag inte vilja vara utan.

Jag började bli seriöst fundersam på om någon hade smugit ner en lugnande tablett i något jag ätit idag.
H-e-r-r-e-g-u-d så trött jag var! Sen när min kära kollega Bosse började prata om hur varmt det var, och att det inte lät ngt från ventilationsrummet, då trillade poletten ner. Herregud, hela våningen saknade ju syre, mer eller mindre åtminstone! Sedan en halvtimme tillbaka så har det dock börjat surra i ventilationen igen, och nu börjar man bli människa igen. Lagomt tills rasten är slut, lixom... :)

Aja.

Tydligen så kommer jag ta mig hem idag iaf. Leif har varit ute och provkört lille-golfen en halvtimme förut idag, och han hade inte märkt av några dumheter.Sounds good to me, just nu finns det INGENTING jag längtar efter mer än en dusch. Det är nästan så att jag skulle överväga att ta ett bad, men då finns risken att jag somnar och det kan ju vara lite dumt kanske.

Wellwell, dags för sista rycket på jobbet här nu då!

"Hej, mitt namn är Erika Näsberg, vad kan jag hjälpa dig med?"

Well ja, det blev alltså ett mindre bilhaveri igår igen. Skulle skjutsa Ann-Sofie efter jobbet, och då börjar den helt plötsligt hacka när jag kör. Tänk "motorbroms" gånger 10, fast inte när man släpper gasen, utan när man faktiskt gasa. Propp, var min första tanke. Och hur långt tar jag mig med en propp? Men tänk om det INTE är en propp, utan nånting annat läskigt? Jag omfamnade skammen och bad att få skjutsa Ann-Sofie till bussen istället. Själv hade jag redan fått en inbjudan till att sova hos A, tack och lov! Vet inte om jag hade tagit mig hem annars, men det hade ju visat sig.

Inatt har jag iaf drömt konstiga drömmar. Dels har jag vaknat av att jag legat och sagt "Förlåt", och jag minns att jag drömde att Ann-Sofie sprang omkring i timrå och satte upp stora afficher om att Erika går det minsann inte att lita på. Sedan drömde jag att A med våld försökte få ut mig ur sin lägenhet, "Du försvinner ju tammefan ALDRIG, stick!" Osv osv. Ännu mera förlåt där, alltså. Är det svårt att tänka sig hur mkt jag sovit?

Trösten var väl dock när jag väl rörde mig oroligt och vaknade, då fanns det någon bredvid som bara drog mig närmre... <3

Det finns ärligt talat rätt mkt som jag ångrar. Och samtidigt finns det väldigt mkt som jag kan tycka att jag borde ångra men som jag faktiskt inte ångrar.

Idag tänker jag vara tråkig, jag tänker faktiskt inte gå in något djupare på det. Jag lider av dålig fantasi, big time. Dessutom är jag trött. Men vem vet, om jag vaknar till lite senare så kanske jag bidrar med någon ånger då.

Det enda jag har att säga, är att jag stundvis ångrar att jag började spela Horse Saga.. :P Men NEJ, jag kommer inte sluta :D

Idag fyller alltså världens bästa A trettiotre år . Grattis grattis grattis!
Träffade honom en snabbis innan jobbet idag, han hade visst spenderat dagen med att skadereglerat sin bil, som han så fint demolerat igårkväll!

Vackert, ey?

 

Så, GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN älskade vän, tur att du har försäkring! <3

Det finns saker som man bara inte gör. Sånt som det är spöstraff på - rena rama dödssynder. Och vissa mer seriösa än andra.

• Att i kristider säga att "Nu slutar jag heja på modo och går över till timrå istället". Jag hade faktiskt en kollega som uttalade denna mening igår. På skämt visserligen, men ändå. Jag höll på att få hjärtsnörp. Jag sa till honom att om han någonsin säger något liknande igen så kommer det få allvarliga konsekvenser. Absolut inte acceptabelt!

• Jag personligen tycker att det är en dödssynd att vara alldeles för ärlig. Att bara dra på med en massa negativa ord, som inte är en smula konstruktiva, det är inte "ärligt", det är elakt. Även om det bara är ett konstaterande, som att den nya klippningen blev ful, att man är sur och grinig en dag, att maten någon så vänligt bjudit på smakar koblaja eller kompisens nya pojkvän/flickvän ser ut som att hon vunnit VM i fulhet. Eller vad sjutton som helst! Ärligt talat, vem FAN blir gladare av det? Ska man kläcka ur sig nåt så kan det väl åtminstone vara konstruktivt.

• att inte bry sig om (eller veta hur man gör) använda skiljetecken som komma punkt eller stor bokstav när man skriver ELLER ATT ANVÄNDA CAPSLOCK SOM EN BESATT eller att helt enkelt använda alldeles för många utropstecken eller frågetecken för att visa att man verkligen bryr sig om nånting och dessutom är det sjukt irriterande med meningar som fortsätter i femhundra år fast de egentligen kanske byter ämne mitt i ungefär som om jag nu skulle beskriva hur mycket jag uppskattar att få frukost på sängen när jag fyller år men det hör ju inte till men den här meningen har nu blivit skitlång och jag har inte ett endaste komma tycker du inte att jag har gjort det jävligt bra????????????????????????!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

• När det gäller den här punkten så är jag faktiskt lite partisk, eftersom det handlar om vad jag jobbar med. Men det händer ju att även jag ringer till olika företag, av olika anledningar. Man kan ibland vara arg eller upprörd, men man får bannemig lära sig att göra skillnad på saker och ting. Vad hjälper det mig om jag skriker och skäller på en stackars person på en kundtjänst, när det egentligen är företaget som jag är arg på? Så en stilla vädjan från en liten kundtjänstmedarbetare på, om ni är arga, var arga - men var inte arg på personen som ni pratar med, den gör säkert det bästa den kan men de medel som den har. (Klart det finns stolpskott med, men det är en annan fråga).

• Det här är en till punkt som är relaterad till mitt jobb faktiskt. Och här sitter vi alltså och pratar i telefon med människor dagarna i ända. Det kan störa mig OTROLIGT mycket, om någon (nu ska vi inte nämna namn här) börjar spela musik med telefonen eller med datorn, utan att använda hörlurar. Detsamma om man inte stänger av sitt ljud på mobilen, så att alla SMS och samtal aviseras ljudligt så att alla hör. (Ännu värre om personen då till och med lämnat sin arbetsplats, så att telefonen bara skränar vidare). Ska man lyssna på nåt med ljud - använd hörlurar. Ska man ha mobilen med sig - ha för guds skull den på ljudlöst!

• När det gäller bilkörning så skulle man ju kunna få in alla tio synderna bara där. Det finns ju så vansinnigt mkt dumt som folk gör. Parkera över två parkeringsplatser till exempel. Eller att ligga och mesa på i 70 på motorvägen när det är en fil, för att sedan öka till 120 så fort det blir tvåfiligt - så att de bakom inte kommer om. Eller att inte använda blinkers i rondeller. Eller att svänga ut framför någon som kommer i full fart, så att den personen måste panikbromsa. Eller att inte blända av till halvljus vid möte. Eller.. Eller... Eller... Hur länge ska jag fortsätta? Vissa personer borde helt enkelt inte ha fått körkort.

• Att älta sina kärleksproblem med någon som man vet har en cruch på Sig. Kryptiskt? Alltså: Albert är kär i Berit. Berit är kär i Crister. Berit ältar sina kärleksproblem med Albert. Inte okej. Verkligen, inte okej. Visst, man kan hävda att man inte vet, men innerst inne så vet man nog. (Fast om man verkligen inte vet, då kan man få skämmas i efterhand istället. Och då får även Albert skylla sig själv lite om han inte sagt till Berit att han inget vill veta.)

• Alldeles för små kläder på en alldeles för stor kropp. Nu är det så här, att jag är fullkomligt medveten om min egen storlek. Därför vet jag även hur otroligt illa det ser ut med minimala kläder. Då snackar jag inte kläder som är gränsfallet till för små, utan jag menar kläder som verkligen skär in ÖVERALLT. Det är jättebra om man har ett ruggigt bra självförtroende, men det ÄR faktiskt inte snyggt... :(

• Kanske lite i konflikt med punkten ovan, men jag tycker man ska tänka sig för både en och två gånger innan man börjar klanka ner på hur någon ser ut. Och det gäller inte bara vikt, det gäller allt möjligt. Om någon har en ful näsa, stora öron, krokiga fötter, bruna fingrar, dålig andedräkt eller en stor kroppshydda (gud va fint formulerat) så är nog personen medveten om det i de allra flesta fall. Jag personligen är som sagt väl medveten om hur jag ser ut, och jag kommer inte bli mer motiverad till att banta för att du kommer fram till mig och säger; "Du vet om att du är fet va? Borde inte du banta?". Det enda som det motiverar mig till är att ge dig en stor fet smäll.

• Det som är allra mest obvious av allt: Våldtäkt, misshandel osv osv osv. Behöver ingen mer förklaring för den va?

---

Sen vill jag bara säga att jag började skriva detta inlägg inatt. Det var inte helt lätt att komma på tio grejer faktiskt. Så det har blivit väldigt sporadiskt skrivande på detta inlägg. Blopp och hejdå.

Har precis pratat med min kära mor, och det verkar som att bilen är klar för hämtning ikväll. Skönt med lite (???) extra utgifter så här lagomt till jul... jag har dock redan konstaterat att bara bytet av kamrem kommer göra att jag inte kommer kunna betala allt i en klump nu, så vi får väl se hur det blir.

My mother says:
"Bilen är klar, det blev nog en skaplig operation, vattenpumpen hade också tagit stryk. Funkade när han provkörde i alla fall, frånsett att han fick bogsera hem den p g a bensinbrist… Ingen aning om vad det kan gå på men vi får väl höras i kväll när vi vet mer."

Ehum. Det låter ju... billigt. Ja, det var dålig planering att lämna in den med så pass lite bensin, men jag visste ju inte att jag skulle lämna in den. Och sen när jag väl var på väg dit så kom jag på det och tänkte tanka, men då hade jag lämnat kortet hemma, så det gick ju inte heller. Nåja, får pausa hemma sen och hämta reservdunken, så tar jag mig till macken åtminstone.

Men HALLELULJA att jag slipper ta bussen imorn när jag inte kunde kvarta hos A. Hallelulja, som sagt, då slipper jag gå från birsta mitt i natten. Jag säger det en gång till - Hallelulja!

Nu ska jag pinkelinka och sen fortsätta jobba.

Egentligen var det inte så svårt. Det första som dyker upp i mitt huvud är sommaren då jag och Joanna hyrde hästar tillsammans. Jag kommer aldrig någonsin att glömma alla glada, fantastiska galopper på ängen vid "Världens ände", eller när jag skulle hoppa upp på Diana, barbacka från en sten, och tog i lite för mycket så att jag åkta av igen och landade på andra sidan. Good times!

Döm mig eller döm mig inte, men jag HOPPAS verkligen att nya kanalen TV11 kommer ingå i vårt utbud... För jag vill se Big Brother 2011! Jag är en sån där tragisk människa som finner nöje i det programmet. Eller ja, jag har gjort det förr iaf. Man vet ju aldrig vad man kommer tycka om en kommande säsong. Men om jag får kanalen så lär jag med största sannolikhet följa det så gott jag kan iaf (sen hur bra det egentligen kommer gå när man jobbar som jag vet jag inte). Jag kommer försöka iaf. Och vi borde få kanalen eftersom vi har TV400 nu (det är alltså den som kommer byta kanalnamn och "format" om ungefär en månad). Ge mig Big Brother NU!

Jag menar, det kan ju inte vara sämre än Modo Hockeys säsong hittills åtminstone... SUCK.

Well, man kan ju tycka vad man vill om det, men min första kyss (åtminstone om jag minns saken rätt), var ett "fyllehångel". Jupp. En gymnasiefest på Tonhallen. Vi hade träffats nån gång innan (varit i Sidsjön och åkt bräda), vi gick i samma skola. Han kom ner för trappan när jag skulle gå upp, och han lixom överraskade mig. För vad annars kan man kalla det när man står och hånglar med en ett år äldre kille samtidigt som jag står och håller en tjejkompis i handen?

Stabiiiiilt.

Daniel. Hette han alltså. Om nån undrade.

... och eftersom jag inte hade så mkt luft där till att börja med så vart det bara ännu kämpigare nu. Man kanske skulle ta och söka lite semester snart så man får tid över till att bryta ihop? Lunchrasten är lixom alldeles för kort...

Nåja, back to work.

Det kanske är dags att inse det. Jag är lat, bekväm, och bortskämd.

Pratade med mamma tidigare ikväll och jag skulle alltså få skjutsa bort bilen till hennes och Leifs mekanikervän ute på alnö. Efter samtalet så började jag kolla busstider, och hur de såg ut kan ni ju se i det tidigare inlägget nånstans där i slutet. Hur som helst. När det började sjunka in lite mer hur överjävligt lång dagen kommer bli, så svalde jag stoltheten och skickade ett sms till min mor där jag förklarade hur det var med bussarna och frågade om det fanns någon som helst chans att jag kunde få låna en bil av dem. När hon ringde senare, när det var dags att åka till Alnö, så förklarade jag tiderna lite mer exakt. De hade dock inte diskuterat saken då, så jag släppte det.

När vi hade lämnat bilen och jag hade fått skjuts hem, så säger mamma att det var okej att jag lånar Toyotan imorn. Åhh, jag hade kunnat kyssa dem båda två, så otroligt glad blev jag! Så imorn ska jag ta bussen till sjukhuset och hämta bilen där. Hallelulja, ungefär.



En annan sak förresten. Igår när jag pratade med A i telefon så frågade han vilken tid jag skulle hämta min syster "imorgon" (läs: idag). Jag sa att jag inte skulle hämta min syster, eftersom att det hade jag ju gjort samma morgon. På söndagen skulle jag inte hämta någon. När han kom hem lite senare så kom vi som bekant fram till att jag skulle sova där. Men, sa han, om jag hade velat eller behövt åka hem så hade jag fått ta hans bil. Det var även därför han hade frågat om jag skulle hämta min syster, för att han hade tänkt låna ut sin bil till mig. GULLE!

Det verkar inte finnas någon hejd på hur generös den här människan är. Så det är väl inte så konstigt att förstå att jag tycker om honom så himla mycket? En underbar vän som jag aldrig vill vara utan... Det kan jag säga om, och om, och om igen.

(Dock så har han en ordentlig hämnd att vänta sig efter att ha kastat ner mig på backen en gång idag, och bara minuterna senare tryckt ner mig i en snöhög och mulat mig. MORR! Stryk ska du ha, gubbskrälle!)

..."The dreams in which I'm dying are the best I've ever had"...

Nej, nu ska vi inte vara sån.

Jag funderade först över vilken typ av drömmar jag ska skriva om. De drömmarna man har när man sover? Jag kan inte komma på något jag drömt på väldigt länge, förutom det jag drömde inatt. Men det passar sig inte att skriva om sånt på en öppen blogg... :P

Sen tänkte jag på att skriva om vad jag drömmer om rent generellt i livet. Det finns så mkt... Men samtidigt är allt egentligen en och samma sak, eller åtminstone så blir det en sak i slutändan. Det må låta fånigt... Men jag drömmer om ett lyckligt slut. Jag drömmer om känslan av bitarna i livet har fallit på plats, istället för känslan av att nån har stoppat ner bitarna i en dokumentförstörare, och att de inte ens kommer gå att pussla ihop med superlim och vilja av stål.

Jag drömmer om Dig. Men det kan jag ju inte säga.

Nej jag tar tillbaka det där. Det om bilen. Det är säkert mitt eget fel i slutändan, så jag ska inte vara elak mot bilen. Bilen ville dock inte samarbeta med mig när jag skulle hem från jobbet igår.

Den har betett sig lite skumt i ... ja, det är säkert två veckor nu. Den har lixom blivit "slöare", lite mer som volvon, seg i accelerationen och inte lika "pigg" som tidigare. Har tidigare kunnat köra på trean i rondeller tex, men nu måste jag växla ner till tvåan för ens ta mig runt. Very wierd har jag tänkt, men det är väl vintern. Så gick min logik.

I tisdags dog den när jag tvärbromsade för en buss som valde att svänga ut rakt framför mig. I onsdags dog den när jag skulle köra in i sjukhusgaraget, när jag satte fläkten på max för att inte bilen skulle imma igen. Igår... Den var lite seg när jag skulle ut från parkeringen, men det var ju lite kallt tänkte jag. Den var lite seg när jag kom ut på E4:an. Men, det var ju lite kallt tänkte jag. När jag kom på 80-sträckan så gick det inte att gasa. Jag kom inte upp i mer än 70km/h, inte ens när växlade ner. Jag tänkte, SÅ kallt är det ju faktiskt inte. Kan det vara brist på bensin? Jag valde att avbryta, och vända tillbaka till härnösand.

Direkt när jag svängde in på vändplatsen, så dog bilen. Förvånad Erika, men okej. Startade igen, gasade och det gick bra. Så fort jag släppte gasen, så dog bilen. Well, okej. Jag tänkte som så, att det är ju nedförsbacke en bra bit, om jag gasar och får lite rull, så borde jag ta mig åtminstone mer en halvvägs så att jag kunde skaffa mig lite mer bränsle, om det nu var det som var problemet. Insåg dock rätt snabbt att jag kommer ta mig hela vägen, så länge jag bara inte slutar gasa, och då BORDE det inte vara brist på bensin som var problemet. Enligt mina beräkningar så skulle jag ha kunnat köra minst 15 mil till innan det börjat krisa. Svängde in på Shell i Härnösand, och ringde pappa för lite råd. Pappa var dock upptagen, och kunde inte göra något, han gissade dock på nån slags bränslepropp. Jag ringde sedan min mor för att informera om läget, och för att se om hon eller Leif hade nån annan lösning. Deras tips var väl ungefär nåt med vatten i bränslefiltret. Jag kände väl rent spontant att jag inte ville chansa och se om det gick att köra hem, utan jag promenerade hem till A för att invänta lämplig buss där. Skickade ett sms till honom så att han skulle veta att jag var där med, själv var han på julbord.

Han ringde upp lite senare och föreslog att jag ju faktiskt kunde stanna hos honom. Så kunde han hjälpa mig och ta en titt på bilen när han kom hem. Bra deal enligt mig. Nu blev han dock lite "sen" hem (vi hade inte bestämt nån tid) eftersom han pausade och fick en tidig födelsedagspresent. Vi telefonerade och kom fram till att jag skulle stanna över natten så skulle bilen få sig en omgång "imorgon" (läs: idag) istället.

Imorse var vi kanske lite väl slöa. Klev upp runt 11 och runt 12-tiden kom vi bort till bilen. Han tog sig en titt i motorn och grejade och donade, kom fram till att motorn bara gick på tre cylindrar. Jahapp. Beslutet blidde att byta fördelarlock, rotor och tändstift. A körde min bil hem till mig och jag följde efter i hans mkt trevliga Audi. Handlade grejer på Biltema och A satte sedan igång och grejade med bilen. Tyvärr, trots ett mycket tappart försök, så gjorde det ingen skillnad. Visst, att vi bytte de delarna var ändå klart värt det, för det var slitet, men ändå. Den gick lika illa ändå. A menade att den GÅR ju faktiskt att köra ändå, men jag är lite för feg för att köra runt i en bil som lägger av så fort man släpper gasen. Känns ju sådär lagom lyckat. Däremot så är jag bekväm, lat och milt desperat när det gäller att ta mig till och från jobbet.

Jag HATAR att åka buss. Jag verkligen avskyr det. Jag har åkt buss från jobbet en enda gång sen jag började på Com Hem, den gången slutade med att jag fick en ångestattack på motorvägen och fick hoppa av på närmsta hållplats. Sen kom A och hämtade mig och skjutsade hem mig.

Sidospår. Varför hatar jag buss extra mycket just nu? Jo, jag jobbar stängningspass och Din Tur, det lokala bussbolaget, har valt att ändra turlistan med start imorn. Det innebär följande: Jag börjar kl 12:30. Bussen från mig går 9:58, alltså 2,5 timme innan jag börjar. Jag slutar 21:15. Bussen hem går 22:20, jag är i Bista kl 23, och sedan går det ingen buss hem till mig, så jag kommer få gå. Okej att det "bara" tar ca en halvtimme att gå, men vem fan är sugen att gå den vägen, i mörkret, den tiden på dygnet på en måndag efter att ha jobbat hela dan? Inte jag.

Jag hoppas verkligen att jag får tillbaka bilen väldigt snabbt. Fick dock nyss ett erbjudande om att samåka med min gamla klasskompis Brunström, eftersom han tydligen jobbar i Kramfors! Till jobbet är inte aktuellt, eftersom han åker redan kl 9, men däremot sa han att han nog åker hemåt runt 21-22-tiden, och jag åker ju väldigt mkt hellre med honom än behöva gå från Birsta. Så, det KAN ju lösa sig halvdant i så fall. Bara att hålla tummarna.


Och som vanligt så blev det ett lååååååångt inlägg. Sorry.

1. Hockeykort
Mitt hockeyintresse började med hockeykort. Jag började samla på hockeykort när jag var liten, kanske på mellanstadiet, för att det var vad killarna höll på med. Jag ville få vara med, så jag började samla jag med. Och jag valde att hålla på Rögle, för ja tyckte att de hade en frän logga. Jag är glad att jag kom på bättre tankar när jag var äldre. Jag tror förresten jag har kvar de där korten i en pärm nånstans.

2. Ekonomi
Jag har världens sämsta ekonomiska koll. Eller rättare sagt, jag har koll, men jag måste verkligen kämpa för att "bry mig". Jag vet inte varför jag är sån. Ingen vill ju ha skulder, allra minst jag, men jag har ju haft ett par i mina dagar. Nu sköter jag mig dock, men som sagt, det är inget som går med automatik.

3. Hälsan
Jag är ibland övertygad om att jag är en hypokondriker. Jag tycker att jag är sjuk jämt, eller att det är nåt fel på mig. Därför springer jag även på vårdcentralen titt som tätt, dels för att bekräfta för mig själv att jag inte inbillar mig, men främst för att bevisa för andra att jag inte är knäpp. Däremot blir jag knäckt när jag VET att jag mår dåligt men inte blir tagen på allvar...

4. Kär och galen
Jag blir kär så sjukt lätt. Och det tar allt som oftast väldigt lång tid innan det släpper. Hand i hand med kärleken kommer oftast även svartsjukan, även om det då alltså inte är en kille som jag egentligen har ngt ihop med. Jag blir svartsjuk ändå. Och förresten så tycker jag väldigt mkt om att vara kär. Jag är kär i kärleken.

5. Jag är rädd
Jag är mer eller mindre konstant rädd. Rädd för att vara ensam. Rädd för att förstöra saker. Rädd för att såra människor. Rädd för att verka okunnig. Rädd för att hamna i samma sits som när jag var sjukskriven för depression för några år sedan. Rädd att det är jag själv som gör att mina bilar pajjar. Rädd för att inte vara omtyckt. Jag är rent ut sagt livrädd.

6. Drömmen om musik
Klart man är ödmjuk. Folk säger "Vad duktig du är på att sjunga!" och man säger "Äsch, tycker du? Det var väl inget... Men tack så mkt." Självklart är det inget hittepå, men nånstans i maggropen så skriiiiker hela min själ att jag vill stå på scen och sjunga inför MASSOR med folk

7. Mitt jobb
Jag är faktiskt jävligt bra på mitt jobb. Även om jag kanske inte är den kunnigaste personen på Com Hem, så är jag tammefan en av de mest kundvårdsinriktade och trevliga personerna på hela kundservice. Och känslan av att få en i början av samtalet arg kund, att skratta och skämta när samtalet går mot sitt slut, den känslan är grym.

8. Hund
Jag vill ha en hund! Jag har alltid velat ha en hund. Jag vill ha massor med hundar egentligen, men jag skulle nöja mig med en. Däremot har jag så pass mkt självinsikt att jag vet att jag absolut inte har varken tid eller kunskap nog för att ha hund. Men jag SKA lära mig, och en vacker dag ska jag ha en egen hund. Under tiden kan jag ju försöka klura ut vilken ras jag skulle vilja ha.

9. Skor
Jag HATAR att köpa skor. Det finns fan inte mkt som är värre att köpa. Det är dyrt och det är bökigt och jag hittar aldrig nåt som jag gillar eller som passar.

10. Julklappsrim
Jag rimmar på mina julklappar! Eller, det är inte alltid jag som skriver rimmen, www.rimstugan.se är en sjukt bra sida! Eftersom jag nu köpt klart alla mina julklappar så är det alltså bara rimmen kvar. Än så länge är jag sjukt nöjd med skörden :)

Jag har bytt ut några av ämnena i den kära utmaningen som jag håller på med. Dels för att någon av dem var en ren upprepning av en tidigare (vad man har på sig en viss dag) och någon bara för att den kändes så tråkig. De nya ämnena är stulna från Lady Dahmer's blogg.

De ubytta ämnena har jag markerat med en *


Dag 01 - Presentera mig själv
Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - Mina föräldrar
Dag 04 - Det här åt jag idag
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Min dag
Dag 07 - Min bästa vän
Dag 08 - Ett ögonblick
Dag 09 - Min tro
Dag 10 - Det här hade jag på mig idag (Behöver väl inte länka till detta inlägg eller??)
Dag 11 - Mina syskon
Dag 12 - I min handväska
Dag 13 - Den här veckan
*Dag 14 - 10 saker du inte vet om mig
Dag 15 - Mina drömmar
Dag 16 - Min första kyss
Dag 17 - Mitt favoritminne
*Dag 18 - 10 dödssynder
Dag 19 - Detta ångrar jag
*Dag 20 - Favoritsaker
*Dag 21 - Det här är jag bra på
Dag 22 - Det här upprör mig
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Dag 25 - En första
Dag 26 - Mina rädslor
*Dag 27 - Mina dåliga sidor
Dag 28 - Det här saknar jag
*Dag 29 - Bloggfavoriter
Dag 30 - Ett sista ögonblick

Hittade detta klipp på aftobladet.se, i samarbete med tv-kanalen !Star.. My kind of lördagsgodis! :D
(Bilderna är tagna från klippet)

MUUUUUUUMS!

Var precis iväg på Hemköp för att inhandla lite lunch. När man kommer in i entrén till Hemköp i Härnösand så möts man omgående av löpsedlarna för kvällstidningarna. Nu minns jag inte vilken av dem det var, men den ena hade en rubrik i stil med att Jay och hans ex nu var tillsammans igen.

Men herregud.

Vem bryr sig?

Kort inlägg som omväxling

Måndag - Jobba 8:45-17:30. Birsta efter jobbet. Köpte nån julklapp, åkte hem. Dusch, åkte till S och fick massage. Hemma igen efter 23. Snark.
Tisdag - Jobba 8:45-17:30. Hem efter jobbet, slappinen. Kommer ärligt talat inte ihåg om jag gjorde nåt mer. Koma?
Onsdag - Zombimorgon. Åkte till sjukhuset och lämnade ljus vid 14-tiden, sedan birsta och julklappade lite mer. Pratade med A. Åkte hem och flummade. Blev hämtad av A, åkte till härnösand. Myste framför tv:n, städade, duschade, åt, sov knappt nåt alls.
Torsdag - Uppstigning 04. Glömde mobil hos A. Stök på Schenker. Åka lastbil, whoho! Snabbpaus i Härnösand, hämta mobil och färdskrivarkort. Blir knuffad i snöhög. Åka mer lastbil, whiii. Blir nersprutad med vatten - I lastilbilen. Karlarsel. Kallt ute. Glasögonkaos, stress i övik och mer lastbil, tjohoo. Trött Näsberg. Mysig A. Gjorde sällskap till ICA Maxi. Skjutsad hem. Mer Zombie-Erika i koma. Soooova.
Fredag - Tröttare än tröttast. Jobba 8:45-17:30. Arbetsdagen ska vi inte ens prata om... MORR. Telefonerade med A på väg hem från jobbet. Åkte till Ann-Sofie och agerade Ljustomte (partylite). Stannade till 19:30. Handlade på ICA Maxi. Hem, äta mat, slöa framför tv:n, räkna användar- och inläggsstatistik på lumberjacks forum. (Nej jag har inget liv). Nu - sova.

Kommande två dagar
Lördag - Jobba 9:30-18:15. Inget annat planerat. Hem och svulla?
Söndag - Ridskolans dag på SRK med Joanna.


Parentes: Förra året på SRK's julshow hörde jag årets roligaste kommentar vid ett av hopp-momenten, en serie hinder bygdes upp med med ca 7m mellan hindren (1 galoppsprång). Kvinnorna på raden nedanför:
K1 - Vad ska de göra nu tro?
K2 - De ska ju hoppa studs förstås
K1 - Ja det är klart, det ser jag ju nu när jag tänker på det.

HAHAHHAHHA! Humorn är enorm när förståsigpåare ska verka pålästa :) <3

Godnatt

Nu har jag 15 minuters rast på mig att varva ner och tänka zen-aktiga tankar... Jag blir så jävla less och arg ibland. Det är sällan jag blir arg, men ibland brinner det bara till... Jag är dock stolt över att det inte går ut över jobbet, jag kan sköta mig bra ändå. Men just nu skulle jag bara vilja ge nån en stor fet spark i arslet. Och jag skulle vilja direkttransportera mig ungefär 5 mil härifrån (home sweet home...)

Men va fasen... Alla jag brukar kunna luncha med är antingen sjuka eller lediga?! WTF lixom! Weeeeel, I don't need you! Jag klarar mig själv!

(Jag ska dricka måltidsersättning och tycka synd om mig själv med lite HorseSaga, så vem fasen behöver lunchsällskap? Jag e int bitter....)

Så sinnessjukt trött idag. Jag har sovit stenhårt hela natten tro det eller ej, det var kanske nödvändigt att kliva upp 4 igår... :) Vaknade först strax efter 6 imorse, då hade jag fått SMS ifrån A. Han skrev att han hade sett på nyheterna att Com Hem är till salu (!!!). Att han hade tänkt på mig då. Skickade några sms fram och tillbaka sedan somnade jag om. När klockan ringde igen kl 7.15 så var jag mer zombie än människa. Snooooooooze deluxe och 20 minuter senare klev jag upp. Till saken hör att jag ställde klockan med minsta möjliga marginal, vilket innebär att jag ställde den 30 minuter innan jag skulle åka hemifrån. Nåja, 10 min är inget för ett proffs som mig, så självklart åkte jag hemifrån i planerad tid, och var framme på jobbet i tid.

Men jag är fortfarande trött.

Fast den här gången tycker jag nog ändå att min dumma idé blev en hyfsat bra idé ändå. Eller ja, det lär väl visa sig inom någon dag skulle jag tro. Well, för att komma till saken då. Som jag (tror jag?) skrivit tidigare så har jag nu haft två lediga dagar, onsdag och torsdag. Och oftast om jag har en lämplig ledig dag så brukar jag kolla om A vill ha resesällskap på jobbet.

Den här gången började det redan i början veckan. Jag skickade ett sms i tisdags och frågade om han ville ha sällskap i lastbilen på torsdagen. Inget svar, men det är jag ju van vid. På väg hem från jobbet hade jag en liten incident med bilen (den tvärdog när jag gjorde en hastig inbromsning) så jag ringde honom för att se om han hade ngt bud på vad det kunde vara. Stackarn var dock helt utslagen av magsjuka, inget vidare! Vi pratade ändå en bra stund medans jag åkte hemåt, men sen var vi rätt överens om att han nog skulle vila.

Onsdag. På förmiddagen gjorde jag inte ett smack. Fram på dan, efter lunch, så gav jag mig iväg till sjukhuset för att lämna lite ljus till min kära mor och hennes kollega. När jag hade gjort det så gav jag mig iväg till Birsta för att se om man kunde hitta någon fler julklapp. När jag strosade omkring inne på Åhlens så ringde A. Frågade vad jag gjorde o så. Han hade varit iväg och jobbat, och var även han i birstaområdet. Han frågade om jag fortfarande var sugen på att följa med honom imorn, och ja, jag är ju som jag är, så jag tackade jag.

Här är alltså den dumma idén. Att åkas lastbil i cirukus 8-12 timmar med någon som alldeles precis nyss haft magsjuka. Men den dåliga idén stannar inte vid det. Han frågade även om jag ville följa med honom upp "nu" när han skulle åka hem. Sova där alltså. Och ja, vad är väl en dålig idé om den inte följs av en annan dålig idé, så det är klart jag tackade ja... :)

Vi satt i soffan och myste när vi kom upp. Han somnade vid 17-tiden, och då passade jag på att städa lite i sjukstugan, byta sängkläder o så. Tog även en dusch. (Jag vill fortfarande veta hur ni duschar). Gick och la oss rätt tidigt, runt 20-21 nångång. Men det är väl det man måste göra när man ska kliva upp kl 04...! A sov hur bra som helst iaf. Själv låg jag och vred mig till 1-tiden. Värdelöst. Sen vaknade jag om vartannat tills klockan tre, då minsann, då kunde jag sova.

Klockan fyra var det uppstigning. Eller ja, vi låg väl kvar och drog oss en stund, men sen var det bara att gripa tag i dagen och göra sig klar. Halvvägs nere till Timrå så insåg jag att jag hade glömt min mobil hos honom, sååå typiskt! Man känner sig väl aldrig så naken som när man glömt mobilen nånstans?! Nåja. När vi kom fram till Schenker så insåg A att även han glömt nåt hemma, sitt digitala färdskrivarkort, så på vägen norrut så gjorde vi ett kort stopp i Härnösand. Den jäveln försökte knuffa ner mig i snön! MORR...

Aja. Annars så har väl dan gått rätt bra. Kanske inte så bra för A dock, som tappade sina glasögon på stengolvet på Schenker i Övik, så pass att ena glaset krossades... Inte speciellt bra. Som tur var så fick han en "akuttid" hos Specsavers i Övik, så att han fick linser han kunde använda resten av dagen. Men ja, förutom det så gick väl det mesta bra. Jag har varit assisterande terminalarbetare och både lossat, lastat och grejat med de där jäkla stöttorna. Jag är så dålig på det, men det är kul ändå =)

Men ja, en lång dag blev det. Klev upp fyra, jobbade (ja, han alltså) mellan 05-17 ungefär) och sen hem. Har sovit en kvart under resans gång, men annars har det varit full rulle mest hela tiden.

Nu är jag trött. SINNESSJUKT trött, och jag ska omedelbums gå och lägga mig i min säng och hoppas på att jag kommer kunna sova. Imorn är ytterligare en dag på kära gamla Com Hem och man ska väl försöka vara någorlunda presentabel antar jag. Och då är det en fördel om man sovit.

Godnatt!

Detta var väl faktiskt ett av de få inlägg som jag sett fram emot! :P Egentligen skulle den lagts upp igår (jag har hamnat lite i otakt som ni säkert märker), men det väger jag upp genom att göra detta inlägg till en VIDEOBLOGG! Kors i taket, liksom.

Så, ni som undrar vad som finns i min handväska, ni får kolla på klippet nedan (eller klicka på länken HÄR om inte klippet nedan fungerar!)



(Nej, alltså, klart jag inte har katter i handväskan. Men det gick lixom inte att hålla dem borta från "inspelningen", även fast jag sprutade vatten på dem! Nyfikna skrällen, men söta... :) )

Har precis kommit ur duschen och när jag stog där inne så började jag fundera. När jag duschar så står jag ALLTID, i princip helt utan undantag, men ansiktet mot badrumsdörren. Det spelar ingen roll egentligen hur duschen eller badkaret är placerat, jag vänder mig ändå så att jag har ansiktet mot dörren. Jag försöker även placera mina "tillbehör" (schampo, balsam, tvål, osv osv) så att jag inte ska behöva vända mig bort ifrån dörren.

Det var allt vi hade för idag, men vi är tillbaka snart igen!
Missa inte nästa avsnitt av;
Jag och mina tvångstankar... ;)

Är hos A nu. En tanke slog mig när vi åkte i bilen på väg hit.

När jag satte mig i bilen så pratade vi. Vi pratade väl på tills dess att vi passerat Bölesjön eller nåt sånt, sen blev det tyst. Jag tror inte vi sa ett enda ord till ända tills dessa att vi åkte in i Härnösand. Det är dock ingenting som stör mig. Jag har inga problem med att umgås med någon i total tystnad. Visst, jag kan reflektera över det och undra om den andra personen tycker att det är jobbigt, men jag själv har ingenting emot att det är tyst. Jag tycker inte det känns som nån pinsam tystnad eller nåt sånt.

Okej, om det är någon som verkligen vill föra en konversation, och jag egentligen inte har något att säga, då kan det bli en pinsam tystnad. Jag är nog inte så mkt för att prata egentligen. Jag tycker om att vara tyst. Och då kan man ju fråga sig - hur går det ihop med det jobb jag har? Jo men jobbet funkar bra. Då har man ju ett syfte med samtalet. Däremot finns det ju en idé om att vi ska "ta bort tystanden i samtalen", och DET är jag dålig på. Bara "tomprata" alltså. "Jaha, vad har ni för väder då? Regn? Jaha... Ja det är ju tråkigt... Många millimeter eller? Nej bara duggregn, okej, ja det kan ju vara nog så störande... Jaha.... Ja, men... Hmm.. Hade ni bättre väder igår då eller?"

Ja, jag är världsmästare på dåligt kall-prat.

Här kommer årets chock! Jag har en syster. Jag har dessutom världens bästa syster, och det hoppas jag hon vet. Om inte annat så vet hon det snart... =) Jag hade hoppats att jag skulle ha de inscannade bilderna på oss/henne vid det här laget, men hon är väl ursäktad då eftersom att hon har flyttat och dessutom har en del annat att tänka på... =)

Min kära syster Emma är två år yngre än mig. Min uppfattning av livet så här i efterskott (aja, livet so far då) är att vi väl kanske inte var de bästa vännerna när vi var små. Min syster har alltid haft lite mer temperament än mig, om man ska säga det snällt. Hemma har det smällt i dörrar, det har skrikits och tjutits, och då inte från mig alltså.

När lillstrumpa gick på lågstadiet (visst var det väl så?) så blev hon hundbiten i ansiktet. Det såg inget vidare ut då, (och jag minns egentligen inte så jättemkt av det egentligen), men det har läkt fint och nu ser man ingenting av det om man inte tittar väldigt nära. Min syster har nog alltid sett bra ut, trots mindre genomtänkta pott-frisyrer ;)

Det hände nog ganska ofta att jag tyckte att min syster fick väldigt mkt serverat. Blev skjutsad till höger och vänster, fick hjälp med än det ena, än det andra. Fast faktum är nog snarare att jag inte ville ha det serverat, och att jag inte ville ha hjälp. Jag ville klara mig själv. Att känslan dök upp ändå, det kan jag inte riktigt förklara, den bara fanns där.

Både jag och min syster har varit hästintresserade sedan unga år. Vi startade både vår ridkarriär på Sundsvalls Lantliga Ryttarförening, och vi har båda varit fodervärdar åt någon av Karlssons hästar (ridskolans ägare). Emma hade arabhingsten Dakir, som var en riktigt fröjd att se! De tävlade på lokal nivå i både dressyr och hoppning om jag inte minns fel. Något som jag däremot inte minns, var hur det brukade gå för dem. De var fina iaf. Och Emma lekta ofta med Dakirs förmåga att göra "kick-flip", som hon så fin kallade det ;) Han sparkade väl helt enkelt bakut när hon la galoppskänkeln för långt bak, eller nåt sånt... :)

Min syster är en av de mest musikaliska människor som jag känner, hon är OTROLIGT duktig på att spela piano och hon är dessutom väldigt duktig på att sjunga. Jag tycker om att sjunga med henne. Hon skriver riktigt bra låtar, och tillsammans med Landslide så har hon lånat Sundsvalls musiköra och bland annat fått pris på Sundsvall Music Awards för nåt år sedan. Imponerande! De har dessutom spelat på Gatufesten ett par gånger, så duktig är de... :) Jag är stolt över min syster.

En annan sak är den att min syster är en av de mest förvirrade blonda människor som jag känner. Och de som känner henne förstår vad jag menar. Men hon är förvirrad på ett väldigt sött sätt! Och hon har en massa sköna reflektioner på saker och ting som jag tror att ingen annan människa ens skulle komma att tänka på. Eller vad sägs om följande citat:
"Och kom ihåg erika, du kan säga åt mig när du vill så ska jag bajsa på HRs kudde. :)"

You just got to love my sister, because I do... :)

Här kommer ett urval av bilder ;)

(Kan nämnas som slutkläm att jag även har fem bonussyskon. Mammas sambo Leif har tre barn, Petra, Maria och Mats. Pappas sambo Kerstin har två barn, Emelie och Jonas. Det blir alltså måna plastsyskon. Därför får rubriken "Mina Syskon" stå kvar. Men när det gäller äkta systrar till blod och hjärta, då är det Emma som gäller.)

Hade och hade... Det här HAR jag på mig idag. Idag kör jag dessutom dubbelinlägg eftersom jag inte kunde/hann/orkade/ville göra detta inlägg igår. Dessutom bytte jag om typ tre ggr igår och se mig i tre olika outfits, det får ni inte.

Idag ser jag ut som en slusk. Eller, jag känner mig åtminstone som en slusk. Dessutom matchar jag inte. Men jag har ingen modeblogg, så jag skiter i vilket.

Så, så här ser jag alltså ut, tisdag morgon 2010-12-07, klockan 07:30. Pigg och alert? Nooooo. Därför får ni inte se mig fräscha och fina fejs.

Eftersom det börjar bli lite lurigt att komma ihåg vad jag gjort och inte, så lägger jag in listan igen, lite uppdaterad och med länkar till de tidigare inläggen. Ifall nån skulle ha missat nåt lixom!

Dag 01 - Presentera mig själv
Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - Mina föräldrar
Dag 04 - Det här åt jag idag
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Min dag
Dag 07 - Min bästa vän
Dag 08 - Ett ögonblick
Dag 09 - Min tro
Dag 10 - Det här hade jag på mig idag (Behöver väl inte länka till detta inlägg eller??)
Dag 11 - Mina syskon
Dag 12 - I min handväska
Dag 13 - Den här veckan
Dag 14 - Vad hade jag på mig idag?
Dag 15 - Mina drömmar
Dag 16 - Min första kyss
Dag 17 - Mitt favoritminne
Dag 18 - Min födelsedag
Dag 19 - Detta ångrar jag
Dag 20 - Den här månaden
Dag 21 - Ett annat ögonblick
Dag 22 - Det här upprör mig
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Dag 25 - En första
Dag 26 - Mina rädslor
Dag 27 - Min favoritplats
Dag 28 - Det här saknar jag
Dag 29 - Mina ambitioner
Dag 30 - Ett sista ögonblick

Det känns faktiskt bättre nu. Vaknade imorse och hade "bara" 36,5, vilket inte är så långt från min grundtemp. Och nog för att jag är sinnessjukt trött, men jag mår inte dåligt på samma sätt som jag gjort hela långa veckan. Hoppas det håller i sig, håll tummen för mig!

Jag är så otroligt trött på den här skiten nu.

Förra lördagen fick jag feber. Alltså 27 december. Då, och större delen av veckan har jag pendlat mellan 37,5-38,5. Nej jag vet, det låter inte som nån märkvärdig temperatur, men normalt sett så ligger jag runt 35,8,0-36,2. Det är min standardtemp, så när jag är över 37 så börjar jag bli mossig (tänk att en enda grad kan göra skillnad?). Hur som helst. På onsdagkvällen hade jag inte feber, och inte heller torsdag på dagen, så då åkte jag alltså upp till Härnösand, gick på stormötet med jobbet, och sedan gjorde jag ett "appearance", minglade lite och åt mat. Åkte dock hem redan vid 21 eftersom jag inte kände mig speciellt fräsch igen. Feber, förstås.

På fredagen åkte jag till jobbet, trots att jag hade feber. Hade laddat med alvedon och tänkte att jag borde kunna kämpa mig igenom dagen. Och ja, ni som hängt med vet ju hur det gick, svimmade lite (haha) och A hämtade mig som en annan ambulanschaufför, efter att jag hade provat mixa med Ipren som komplement till alvedonen (chefens råd), vilket alltså inte hjälpte.

Igår snurrade världen lite mindre men jag hade ändå feber, så det blev inget jobb. Imorse var det inte så mkt feber, men det snurrade desto mer, så det blev en sista dag hemma. Under dagen så har febern försvunnit, yrseln har väl varit ungefär densamma. Men sen nu för nån timme sen, ja, nu ligger jag på 37,1 och börjar känna mig skräpig igen. Ska det aldrig gå över?! Jag kan inte vara hemma fler dagar!

Seriöst, vad gör man? Om febern är relativt låg men man fortfarande mår dåligt? Känns ju inte direkt normalt att ha feber i princip en hel vecka utan att vara sjuk på annat vis?

Jag har "roat" mig lite genom att läsa på vårdguiden, vad de skriver om feber.

Vårdguiden says:
"Den normala temperaturen varierar från person till person men brukar ligga mellan 35,6 och 38,2 grader Celsius. Det som är feber för en person kan vara normal temperatur för en annan.

Temperaturen varierar även under dygnet. Den är som lägst på morgonen och som högst på kvällen. Som feber hos vuxna räknas en morgontemperatur över 37,5 grader eller en kvällstemperatur över 37,7 grader."

 

Min fråga är, om jag har en låg normaltemp, är det fortfarande samma "gradantal" som gäller för feber för mig?

 

Vårdgiuden also says:

"När du har feber känns kroppen varm och du kan känna dig lite yr och svag."

 

Ehum, ja, om man är så pass yr så man svimmar så borde det väl räknas?

 

Vårdguiden tipsar:

• Håll rummet svalt men inte iskallt, vädra mycket.
• Klä dig i svala kläder.
• Badda gärna panna och handleder med en handduk fuktad med kallt vatten.
• Drick mycket, eftersom kroppen omsätter mycket vätska vid hög feber.
• Vid behov, använd receptfria febernedsättande medel som finns att köpa på apoteket.

 

Been there, done that. Now what?

Well, om jag är över 37 grader imorn så åker jag nog till vårdcentralen istället för jobbet. Kan man göra så?

 

Ångest...

Ibland känner jag verkligen för att skriva precis vad jag tänker om saker och ting, livet och allt runtomkring. Men självklart vet jag att man inte kan göra så. Det skulle eskalera och skapa fler frågor än vad jag orkar svara på. Vissa saker är bäst att hålla för sig själv, och den här gången handlar det inte heller om hemligheter som bara ett fåtal utvalda får veta. Den här gången stannar det hos mig själv. Jag vet, kryptiskt, och "Säger man A får man säga B". Men som livet är så är det väl ungefär bara A och S som sedan tidigare vet vad "B" är, och det känns inte rättvist att ta all "skit" med dem. Speciellt inte S som jag knappt har nån kontakt med längre...

Det är mycket nu, helt enkelt. Och jag är trött. Jag är så trött.

Ännu ett ämne där jag inte har en aning om vad jag ska skriva. Jag kan inte påstå att jag är troende, men jag tror på något. Men vad något är för nåt, det vet jag inte. Jag vill kunna tro på människans ärlighet och godhet, jag vill kunna tro på kärlek, generositet, förlåtelse och förståelse, men just nu är jag skeptisk. Eller, jag känner mig skeptisk. För om sanningen ska fram så tror jag nog på det ändå.

Och alla får väl ha svackor i sin tro emellanåt?

Jag beundrar människor som har en stenhård tro på något. Oavsett om det är en tro på att Gud, Allah eller whatever är den som avgör våra livsöden, eller om det handlar om tron på att en viss typ av handlande ger ett specifikt resultat. Jag tror väl mest att det blir som det blir, och sen får vi ta det därifrån. Lite "ta dagen som den kommer", även om det kommer i väldigt stark konflikt med det faktum att jag helst skulle vilja detaljplanera varje sekund av varje dag. Men i slutändan orkar jag inte detaljplanera mer än vilka tider jag ska vara på jobbet, så då får jag alltså utgå från det. Sån är jag. Så nej, jag vet inte riktigt vad jag tror på.

"Jag tror, jag tror, på sommaren...!"

Jag vet inte, nånting i mig säger att det är spöstraff på att göra ngt "trevligt" när man är sjuk. Eller ja, att göra något, vad som helst, egentligen. Som igår när jag och A var på Coop. Får man åka och handla när man är sjuk? Jag menar, man hade ju lika gärna kunna hävda att eftersom jag faktiskt hade sällskap så borde jag ha stannat i bilen.

Ikväll var i så fall synden dubbel, eftersom jag (som är sjuk) hälsade på Ann-Sofie (som också är sjuk) för att slippa vara själv. Jessica och hennes vovve var också där. Så frågan är ju, får man ha trevligt fast man är sjuk? Jag är tveksam, men gjort är gjort. Jag hade trevligt. Och det är ju dessutom inget krav på att vara pigg och alert och kunnig och trevlig osv osv osv, som man bör vara på jobbet. Vi satt bara i soffan och kollade på tv och surrade. Och jag gosade med vovvar. Söööta vovvar. Jag vill också ha hund! Apropå ingenting alltså.

Nu ska jag göra ett nytt försök med sömnen, det gick ju inte riktigt som jag ville tidigare ikväll, så därför hamnade jag vid datorn igen. Dessutom är det alltid tråkigt att sova själv första natten efter att ha sällskapat med A. Men men, sånt är livet som singel. Bara att gilla läget.

Ann-Sofies sötis Nova

Jessicas charmtroll Vidar

När jag tänker på rubriken; "Ett ögonblick", så känns det som ett väldigt svårt ämne att skriva om. Fast egentligen är det kanske inte så svårt. 'Ett ögonblick' för mig, är en upplevelse som rymmer otroligt många känslor på en väldigt kort tid. Det finns många ögonblick, både positiva och negativa, som är som fastbrända i mitt minne, både på gott och ont.

Den där kyssen som fick mig att inse vad jag egentligen kände för dig.
Den där galoppen på ängen, med vinden i ansiktet och alla bekymmer miltals långt bort.
Den där sekunden då jag krossade ditt hjärta
Den där insikten av att det man just gjort var så inåthelvete fel
Det där andetaget då man inser att det framträdande man just gjort gav applåder och stående ovationer
Den där panikattacken när man verkligen tror att nu dör jag, på riktigt.
Den där rädslan när någon man ser en händelse, som egentligen går jättefort, som i slow motion, och man inte kan göra någonting för att stoppa det.
Den där beröringen som får en att känna sig som den mest älskade personen i hela världen.

Det där ögonblicket när alla känslor tränger igenom ungefär samtidigt. Hur kan man välja bara ett enda när det finns ungefär en miljon att välja på?

Jag är trött. Jag är så trött! Jag har varit trött hela veckan, och när jag är trött blir jag något instabil. Både fysiskt och psykiskt. Mådde kasst igår på jobbet. Ritkigt riktigt yr var jag, och så fort jag tittade på skärmen så snurrade det ännu mer. Febern kom tillbaka lite tillfälligt med (hoppas jag). Passade på att svimma med, för det kändes ju lämpligt. Såg mig som besegrad, mailade trafikledningen och sa att nu går jag hem igen, jag är uppenbarligen inte frisk än. Skickade ett SMS till A och frågade om det var okej att jag kom dit lite tidigare än planerat, för jag var så pass yr att jag inte kunde köra hem, och vad har jag för annat alternativ? Sitta i bilen tills det var dags för den avtalade tiden? (Skulle alltså ha slutat 21:15 men gav upp kl 17). Han ringde upp en kort stund efteråt och jag förklarade läget. Han var ute och åkte planlöst, och när jag berättade att jag hade svimmat lite (hur gör man när man svimmar lite?) så sa han: "Jag hämtar dig. Jag parkerar utanför dörren så kan du vingla rätt in i bilen. Jag hämtar dig." Gulle <3 Jag blir nästan rörd... Eller nej, jag BLIR rörd faktiskt. Jag tyckte det var otroligt gulligt av honom.

Vi åkte till Coop för att handla middag. Han höll mig i handen under shoppingturen så att jag skulle vara säker på att jag höll mig på benen. Jag tycker om att hålla hand. Jag känner mig speciell, utvald, på nåt vis. Och då vet jag ju ändå vad vi är, och vad vi har för relation. Jag känner mig lika speciell ändå. Jag kände mig omhändertagen.

När vi kom hem till honom så la jag mig på sängen. Världen snurrade och jag höll i mig för att inte trilla av. Sängen alltså, inte världen. Men det var världen som snurrade, inte sängen. Även fast det iofs kändes så med...! När det snurrade lite mindre så gick jag in i köket och blev placerade på A's lilla stol som han haft sedan han var barn, och där satt jag och studerade matlagning på hög nivå. Och sen blidde det till att äta den lagade maten. Ujujuj så gott det var. Kassler med en ananasring, svamp och cheddarost på, serverat med ris och svampsås. Mmmmmmmmums. Vi gosade ner oss i soffan och kollade på tv, framförallt ... Åhh nu höll det på att bli ett lustigt fel. Min hjärna tänkte nog jobb, så jag var på väg att skriva att vi kollade på Netgear (modem). Det gjorde vi alltså inte, vi kollade på Top Gear. En viss skillnad.

Han blev för övrigt väldigt glad över kanalerna som jag ordnat åt honom. Jag visste ju sedan tidigare att han gillar Discovery Channel, så den var han lyrisk över. Så mellan zappandet mellan de två tillgängliga HD-kanalerna (BBC HD som frivisas fram till 15/12 och SVT1 HD som ingår i alla abonnemang) så hoppade han hela tiden tillbaka till kanal 44 (DiscCh) för att se om det hände ngt mer spännande där. Han var som ett barn på julafton, och det känns skönt i hela mig att kunna ge honom något som han blev så otroligt glad för. Han gör så mkt för mig, det var det minsta jag kunde göra för honom...!

Idag då. Mitt huvud snurrade en hel del imorse med, och jag mådde inte super. Så det fick bli ännu en dag till att kurera sig. Förutom resan mellan Härnösand och Sundsvall, som var alldeles nödvändig, så har jag inte gjort ett smack. Ätit lite, okej, men inte mer än så. Verkligheten börjar dessutom slå mig, att Pinnen försvinner på måndag. Älskade skrutt vad jag kommer sakna dig... Och ungefär samtidigt som den känslan slog mig så kom känslan av ensamhet som ett brev på posten. Det är nackdelen med att umgås relativt intensivt med A, det blir som extra tomt när man skiljs åt. Ungefär som nu, alltså. Men men, jag ska nog överleva det med. Ska bara jobba på att få bort yrseln så ska nog resten funka bra med... Så nej, det är nog inte PMS. Jag är nog bara störd ändå.

Jag har nästan gruvat mig för att skriva detta inlägg, för jag vet ärligt talat in vad jag ska skriva - eller VEM jag ska skriva om. Det är ofta jag beskriver någon som "en av mina närmsta/bästa vänner" och därför blir det svårt att säga att just en person är min bästa vän. Men för att ha någon att skriva om, som ändå är en av dem som jag har mest kontakt med så ska jag skriva om... Eller vänta, jag ska skriva om två personer: Joanna och Andreas.

Ja, för en gångs skull så får han heta sitt riktiga namn, varesig han vill det eller ej. Den som har hjärna listade ut redan i förrgår vad han har kunnat heta, eftersom jag faktiskt skrev att han hade namnsdag. Och dessutom - den som känner mig vet redan vad han heter...! Nåja.

Andreas.
Vi lärde känna varandra genom internet. Vi hade väl kontakt kanske någon månad innan vi kom överens om att träffas. Jag, nervös som jag var, sa att OM han skulle vända i dörren så må det väl vara hänt, och jag skulle inte hålla det emot honom. Han kallade mig knäpp redan då. Och han hade rätt, han vände inte i dörren. Vi åt tacos och kollade på film - det var trevligt. Det var vår första träff. Man skulle väl kunna säga att det blivit ett par till efter det! Vi "dejtade" i början, men alla är vi ute efter olika saker, så något mer än så blev det inte. Vi har inte kontakt varje dag, men det är oerhört sällan det går mer än en vecka mellan att vi hörs eller ses. Han är en sån person som man kan lita på att han alltid ställer upp, mer eller mindre oavsett vad det gäller. Han har hjälpt mig att sätta upp nästan alla mina lampor hemma, han hjälpte mig att byta bromsar (och senare även ett lampbyte som tog MÅNGA timmar) på Edit, han agerar bank om man skulle be honom (det har jag tack och lov sluppit). Han har tröstat och stöttat mig när jag behövt, och är en av ytterst få som sett mig få en ångestattack (och som dessutom höll min hand genom hela eländet). Han ställer upp med en kram när man behöver, eller en tillrättavisning om det krävs. Jag har åkt med honom i lastbilen ett flertal gånger, och även varit assisterande grävmaskinist (okej, jag stog på nå slags slangar medans han täckte över dem med jord...!) och han är en ÄNGEL som låter mig övernatta hos honom nästan när jag vill. Du är guld värd och jag vill aldrig vara utan din vänskap...

Min fux-älskade modovän! Joanna har jag känt i många år. Vi träffades på högstadiet, hade gemensamma gymnastiklektioner och sedan hade vi ju även FRIL-en tillsammans. Vi blidde en liten klick med folk - Emma från A, Emma, Madde och Therese från B, Joanna och Ida från C och så jag från D, och vi umgicks väl en del utanför skolan. Jag och Joanna upptäckte väl så småningom att vi hade hockeyn gemensamt, fast det var väl kanske inte förrän på gymnasiet? Minnet sviker. Men jag minns mycket annat! Som hur Joanna och Mange (killen hennes för de som inte vet) var "barnvakt" till mig en gatufest då jag druckit lite mer än rekommenderat. Festerna i Manges lägenhet i Ljustadalen. Det har blivit många hockeymatcher, vi har sett legeder som Foppa, Näslund, Sedinarna Wernblom, Weinhandl, Svarten, Susse, Timmy, Snygg-Hasse, Salomonsson, Zuccarello och mååånga många fler. Vi har bott tillsammans i lite mindre än ett halvår uppe i Umeå. Vi hyrde häst tillsammans i Kovland en sommar, utan tvekan en av de bästa somrarna i mitt liv. Joanna var den enda (förutom familjen förstås) som hälsade på mig när jag bodde nere i Jönköping, vi har hunnit med både Visingsö, High Chaparall och Liseberg. Nu för tiden mailmissbrukar vi varandra på arbetstid, kan man inte chatta så kan man maila ;) Och vi har ju dessutom "delat" på sötaste Pinnen man kan hitta. Det finns många minnen bakom oss, och jag ser fram emot att skapa ännu fler...!

Älskade vänner, ni betyder så mycket. <3
Men jag vill även vara tydlig med att jag har så sjukt många underbara vänner som jag oxå skulle kunna nämna, men ni inser kanske hur långt ett sånt inlägg skulle bli, och jag orkar inte mer nu. :)

Jag tror att det kommer komma imorn istället. Ska iväg på julfest med jobbet nu och efter det vet jag inte om jag orkar skriva ngt, ska dessutom inte sova hemma så frågan är ju hur socialt det är att sätta sig och blogga då =)

Men i så fall blir det två inlägg imorn istället!

Hejdå, nu ska jag ta mitt festfina anlete och åka till parken!

Nu är ju frågan, ska man räkna mitt dygn, alltså från 00 - 23:59, eller ska man räkna den tiden som jag varit haft som "idag"? (Jag menar, 2010-12-01 kl 02:00 räknar jag ändå som igår eftersom jag sov efter det. Klurigt).

Jag vaknade vid 9-tiden. Hade fortfarande lite feber så bestämde mig för att vara hemma en dag till. Låg i sängen och kollade på säsongsavslutningen av Greys Anatomy (säsong 6 alltså) och vid 9:30 ringde Eva och vi bestämde att jag skulle komma bort till henne och vovvarna senare på dagen. Jag ringde till jobbet och sjukanmälde mig (vi måste ringa varje dag vi är hemma) och sedan återgick jag till Greys. Kollade klart på sista avsnittet, sedan somnade jag om igen. Klockan var ställd på 11.30, så då vaknade till liv igen.

Sidospår 1: Nåt som är bra med att jag har varit sjuk är att jag har sovit riktigt riktigt tungt ett par nätter. Inte vaknat och haft mig, utan bara sovit. Väldigt skönt! (Sen att jag trots det är konstant trött, det är ju ett annat problem).

Strax efter 12 satte jag mig i bilen och styrde mot Granloholm. Att hitta hem till Eva var inga problem, och väl på parkeringen så såg jag att hon stog i fönstret och vinkade, så det var enkelt och bra. Som jag skrev i förra inlägget då, så blev det ett kärt återseende med gulle-Chantos, och ett första möte med lilla söta Shawna (stavade visst fel i förra inlägget!)! Det blev en väldigt lugn vaktning. Förutom en kort promenad ut till bilen för att hämta lite godis så låg vi och slumrade inomhus alla tre, Chantos i sängen och jag och Shawna i soffan. Det var mys, och alldeles lagom som återhämtning efter att ha varit sjuk. Vid 16-tiden var Eva hemma igen, vi satt och surrade en sväng och sedan begav jag mig hemöver för att ställa iordning med mat.

När jag var på väg hem ringde A. Vi småsurrade, han var också på väg hemåt. Han frågade vart jag var och vad jag skulle göra nu, jag sa att det var dags för mat, och vi kom överens om att sammanstråla i Birsta och äta nåt tillsammans. Inte mig emot! Eftersom jag redan var på plats i Birsta så sprang jag in på ICA Maxi en snabbis (varför känns det som att jag är där jämt?) och köpte en adventsljusstake (halva priset, så man måste ju passa på) och sedan möttes vi på MAX. Väl där fick vi stå i kö ett bra tag, det finns väl inget ställe som är så totalt ostrukturerade som Max i Birsta? Elände. Men efter kanske 15-20 minuter så fick vi vår mat och kunde äta.

Vi satt på Max i två timmar tror jag. Galet. Större delen av den tiden åt vi ju förstås inte, utan bara satt och umgicks. Kollade på folk, surrade om allt och ingenting.

Sidospår 2: A var galet trött, så jag utnyttjade situationen och trött-gosade lite med honom...! Haha, man måste ju ta sina tillfällen.. och det är ju inte så att han protesterar heller. Det är skönt att ha någon att "visa ömhet" mot, kramas, stryka handen över håret eller över kinden... Ja, helt enkelt visa ömhet mot. Jag tycker om att göra det, men det är ju inget man gör med vemsomhelst. Det som är lite roligt är ju ändå att vi "beter oss" på det viset ute bland folk. Om man skulle se oss skulle man säkert tro att vi är mer än vänner, men så är ju inte fallet. Men poängen är att det är skönt att kunna få bry sig om någon, och att denne någon inte skäms för det. Jag menar, alla är vi olika, vissa gillar offentlig ömhet, andra gör det inte. Jag vill kunna visa att jag tycker om den jag tycker om, och min värsta mardröm (eller åtminstone en av dem, som det visat sig), är känslan av att den andra personen skäms för en, eller mer eller mindre inte vill kännas vid en. A är inte sån. Han bryr sig inte om vad andra tycker, utan kan utan problem stå och hålla om mig mitt ute bland folk. Det är guld värt med en sån vän... Oj, långt sidospår. Nu återgår vi.

Jag var hemma igen runt 19:30. Sedan dess har jag faktiskt inte gjort mkt vettigt alls. Jag har slöat vid datorn, diskuterat självförtroende, dejter, raggande och kk-förhållanden med Ann-Sofie, pratat i telefon med min syster, spelat HorseSaga på facebook, bloggat, kollat på Hells Kitchen och ett program om tjocka människor på TV... Och nu allra senast skickade Ninnie länk till en låt på Youtube som jag helt enkelt förälskade mig i. Så därför tänker jag avsluta dagen med att lyssna på den, och jag avslutar blogginlägget om Min Dag genom att bjuda er på samma låt.

Imorn återkommer jag med ett inlägg om Min bästa vän.
Godnatt!

Okej, jag hade lika gärna kunnat stoppa in detta i dagens "utmaningstext" eftersom dagens ämne är att beskriva min dag. Men jag ville ge det ett eget inlägg, och eftersom jag är bloggens ensamma härskarinna så säger jag; "My will shall be done!", och vips så blev det ett eget inlägg.

Idag har jag spenaderat några timmar hemma hos mammas förra chef Eva, och varit hundvakt! Lagom ansträngande efter ett par sjukdagar. Det blev en ny bekantskap med fem månader gamla Shauna (plotthund) och ett kärt återseende med "gamle" Chantos (rhodesian ridgeback). Och självklart även ett kärt återseende med Eva :) Och visst blev man enormt charmad av lill-vovvan, men Chantos.. Åhh jag är nog kär i den hunden, världens finaste :)



Hittade även en gammal bild från när jag passade Chantos när han bara var en "liten plutt" (han har väl egentligen aldrig varit speciellt liten, åtminstone inte på den tid som jag känt honom. Men åldersmässigt iaf!)


Sötare skrutthund får man ju leta efter! <3

Ska absolut åka tillbaka och träffa både Eva och fyrbenta snart igen!

Lika spännande varje år! Gänget som leker med ord i bildform har satt igång med sin julkalender i år igen. Den har varit ett stående inslag i många år nu, och det kommer vara tomt när/om de lägger ner den. MEN, inte i år alltså, i år kan ni precis som jag njuta av den på OiOiOi.se!

Jag ringde A tidigare idag för att gratta honom på namnsdagen. Vi surrade ett bra tag om allt och ingenting, precis som vanligt. Tittade ut genom köksfönstret, ut mot parkeringen. Ser att det står något skrivet på bakrutan på min bil! På det avståndet såg jag inte vad det stog, men jag såg att det stog HA..... nånting. Min gissning var nåt i stil med HATA, eftersom jag har en Modovimpel i framrutan och bor i Timrå-land, eller att någon blivit avundsjuk för att jag har den tuffaste rattmuffen i stan. A gissade på HAGGA, det var det han tyckte var mest logiskt.

Nyfikenheten tog över efter ytterligare en stunds pratande, och jag klädde på mig för att gå ner och kolla vad det stog. Det stog: HAHA . Varken mer eller mindre. Kollade in i bilen, men ingenting var stulet eller "annorlunda" på något vis. Kollade runt bensintanken för att se om det hade runnit nåt när/om de slangat bränsle, men det var inga märken på bilen eller på marken nedanför.

När jag åkte till tandläkaren senare så passade jag på att tanka, men det var ingen bensin som hade blivit slangat heller. Jag vet inte varför någon skrivit HAHA på min bil och jag lär väl få fortsätta undra. För det är klart att man blir nyfiken...!

...

Annars då? Jodå, har fortfarande feber. Har haft det sedan i lördags, så man börjar lessna. Idag har den gått lite neråt dock, men den är inte borta. Kommer vara hemma imorn med, känns som det är lika så bra, även om det är bättre med febern. Dessutom ska jag troligtvis vara hundvakt imorn åt Evas senaste tillskott. För många år sedan (åtminstone känns det som många!) så var jag hundvakt åt hennes "lille" Chantos (Rhodesian Ridgeback) om dagarna, världens charmtroll! Men det ska bli skoj, även om inte orken kanske är på topp.
Well, hur som helst så är det väl dags att försöka blunda lite för ikväll...  Nackdelen med att vara sjuk och sova på dagarna är att man har ännu svårare än vanligt att sova på nätterna. Dessutom är jag kramsjuk. Att sova hos A nästan hela förra veckan gav ju lätt mersmak, måste nog kolla om han har tålamod att låta mig sova där snart igen... haha stackarn, han får stå ut med mycket... =)

Men nu, sängen. Godnatt mina lintottar.

Jag vet inte varför utmaningsinläggen hittills nästan undantagslöst kommit nattetid. Kanske för att det bara är då jag inte har ngn att vara social med? Vem vet...

Vad är kärlek? Enkelt ämne. Vi kan ju ta "Vad är meningen med livet?" när vi ändå håller på, känns ju ungefär lika enkelt att svara på.

Kärlek för mig... Det finns nån sån där "klysch-text" på internet om att kärlek inte är att hitta den man vill gå till sängs med, utan den man vill vakna upp med. Att det inte är att hitta den man vill leva med, utan att hitta den man inte kan leva utan, och så vidare. Okej att det är en klyscha, men det finns ändå sanning i det.

Jag har en förmåga att förväxla förälskelse med kärlek. Jag har ganska lätt att bli förälskad, egentligen blir jag nog rätt lätt kär med. Jag är en känslomänniska, och känner stor, och olika sorters, kärlek till många olika personer.

I slutändan så är nog klyschan ändå sann, kärlek är inte den du vill leva med, snarare den du inte kan leva utan. Och det gäller både familjemedlemmar, vänner och kanske så småningom även en respektive. Det finns mycket kärlek i mitt liv, men trots det så finns ju en typ av kärlek som jag saknar. I dagsläget är det inte en fysisk person, bara drömmen om en person som jag inte ens vet om han existerar. Men vad vore väl livet utan drömmar?

Och drömmer, det gör jag konstant... Både om Dig, och drömmen om Dig... <3